Kloka ord från en klok

Några väl värda ord att ta fasta på, vilka inte kräver någon ytterligare kommentar:

Mission losskastning

Jag närmar mig en brytpunkt i livet. En av de många. Det är dags att sortera bort i livets arkiv. Den som stjäl min energi. Min själ. Vill ge liv åt mina drömmar. Freaka ut. Göra slut på en relation som inte ger mig liv för att spara energi till de livgivande varma. För att orka gå vidare. Jag har tagit beslut. Gud hjälpe mig att hålla fast. Vid min tro. På mig.

Vill tacka alla som finns för mig i mörkrets stunder. I glädjens. Ilskans. Sorgens. Ni som kan få upp mig från djupet av det mörka. Genom att låta mig att skratta. Älska. Hata. Sörja.

Jag lever. Jag är svag. Jag är stark. Jag är en fullkomlig människa av kött och blod. Jag behöver. Jag ger. Jag är. Tack ni som inte dömer. Tack ni som accepterar förbehållslöst.

Idag går jag vidare. Tar ett steg i taget. Framåt. Men ett bagage av erfarenheter går jag vidare. Starkare. Här och nu.


"Life is an incurable desease" - Abraham Cowley

http://www.youtube.com/watch?v=njZTmwnItS4

Hållfasthet i livet

Så. Vad är då lycka för mig? Att ha hälsan. Att mina nära och kära mår bra. Ett sjudundrande åskväder medans jag ligger i min goa varma soffa och beunderar Thors framfart genom ett fönster.

Att ha ett jobb att gå till trots att jag helst bara vill därifrån så fort jag anlänt. Att ha några få förstående kollegor som stöttar i koas.

Att bli accepterad för att jag är just jag. Utan förbehåll och fördomar. Inte bli dömd för utseendet. Att någon ser under ytan och ändå väljer att stanna kvar. Att få kunna välja. Att få kunna veta vad jag vill. Att få ha modet att vänta in tillfället. Inte det rätta. Utan det som ger mig ro. Att inte alltid behöva göra rätt. Att få göra fel.

Riktiga vänner som finns när havet stormar runt mig. Som håller mig ovanför ytan. Som inte är rädda att smutsas ner av min skit.

Ärlighet. Att stå fast vid min tro. Att våga trotsa det politiskt korrekta. Att våga vara mig själv. Förmågan att veta vad som är just jag själv. Orka leva med min egen själ. Även då den är sårad och inte bara då allt är "bra". Att våga bojkotta perfektionismen.

En varm katt som spinner i min famn. En god kopp kaffe på morgonen. Förmågan att kunna se andra och gilla det jag ser. Styrkan att välja bort det jag inte orkar med. Styrkan att våga vara svag. Att kunna tillåta mig hela palettens känsloskala utan att förneka någon av dem. Glädje. Sorg. Ilska. Vemod. Frustration. Kärlek. Smärta. Galenskap.

Att gilla läget. Trots att det inte är perfekt och kanske helt galet. Att våga ha tillit trots medvetenheten om att falskhet existerar. Jag väljer att tro.

Att vara jag.


"Jag kanske inte är perfekt. Men jag är i allafall unik" - egna tankar

Om att vårda det vi har.

Så jorden gick inte under 20121221. Som Mayaindianerna förutspått. Det finns olika teorier om denna kalender. Tydligen så börjar den om nu. Jag läste någonstans att den kan liknas vid en färdmätare i bilen. När den nått upp till högsta gränsen så går den ner på noll och börjar om. Den tanken tilltalar mig. Att få börja om på nytt. Jag tror vi är många som kan ta lärdom av detta.

Det jag mest funderar över är att vi behöver var mer rädda om det vi har just nu. Att inte vara så rädda att förlora något. Att inte förlora oss i jakten på mer. Speciellt nu i juletid. Att vara här och nu och ta vara på det vi faktiskt har. Njuta av det positiva som finns. Hur vidrigt det än må vara för vissa av oss så finns det alltid något ljus någonstans. Kanske i en person som finns där för dej just nu i den stund då du behöver det som bäst. När alla andra tycks svika. En varm katt som vilar på din mage. Den där boken du aldrig orkade läsa ut. Jag talar om de små händelserna i vardagen vilka inte behöver vara livsavgörande men som tillför energi. Du väljer själv. Ta för dej av livets lilla goda! För det är du värd. Det finns bara en av dej och det är du.


"Att vara nöjd med lite är svårt!
Att vara nöjd med mycket är omöjligt!" - Marie von Ebner-Eschenbach

Det barnsäkrade samhället

Jag har i veckan som förfarit tagit del av debatten angående årets julkalender. Präster och dito förståsigpåare beklagar sig hur hemsk och vidrig denna är för barnen. Att den inte skall ses av minderåriga utan vuxet sällskap. Just det!!! Det är detta som förundrar mig. Är det så illa idag att barn i dagis/skolåldern sitter ensamma i soffan och tittar på teve?  Förmodligen är det så. Deras föräldrar har ju ett jobb att sköta. En karriär att göra. En uppsjö av självbekräftande aktiviteter efter jobbet att ägna sig åt. De behöver tjäna mängder av pengar så de har råd med barnens ipads. Så de kan betala barnflickan som hämtar telningarna på dagis.

Detta gör mig rädd. Rädd för framtiden. Vad skall det bli av dessa 2000-talister? Behövs inte föräldrarna i barnens liv? Kanske är jag gammaldags. Mina barn är födda på 90-talet, med skilda föräldrar båda ensamstående. Vi prioriterade barnen. Undvek involvera nya "mammor och pappor" i barnens liv. Såg till att finnas för barnen. Barn har vi bara till låns. Under en kort period i livet. Jag skulle önska att även ni som har barn idag kunde unna er mer tid med era små istället för att köpa prylar till dem. Det talas om "egentid". Vad är det? Jag skaffade inte barn för att jag ville ha "egentid". Jag har aldrig förstått vad det innebär. Kanske raljerar jag nu. Det står jag för i såna fall. Hur hinner man med att arbeta heltid och ha alla dessa egenaktiviteter, relationer och samtidigt räcka till för sina barn? Inte undra på att folk blir sjuka av stress.

Barn idag har ca 2-3 aktiviter till vilka de skjutsas av stressade föräldrar. Varför? Vad är det för fel att bara sitta ner och vara med sina ungar? Eller att ta en tur ut i naturen?

Konsekvensen av detta beteende blir att dessa föräldrar till mindre barn på 2000-talet kräver att samhället görs totalt barnsäkert. Är detta vettigt? Det säkraste som finns är väl att ha en mor eller far som går bakom och visar vägen. Att skaffa barn är ett livslångt ansvar. Inget man kan köpa sig fri från. Det slår tillbaks. För eller senare. Eller har vi redan börjat se tendenserna i "skötdejsjälvochskitiandrasamhället"? Detta kan vi inte förebrå 2000-talisterna för. Utan oss vuxna som låter dem växa upp i tron att detta är det rätta förhållningssättet.

"Barn gör inte som du säjer. De gör som du gör" 

Telefondrömmar

Jag har under en längre tid haft en underlig återkommande dröm. Jag försöker nå en person via min telefon. Det är en smartphone med touchskärm. I drömmer söker jag få kontakt med en viss person som har en stark position i mitt liv. I mitt privata liv. I olika scenario försöker jag nå verderbörande via telefonen utan att lyckas. Jag knappar och hackar på skärmen utan lyckat resultat. Det är just hens nummer som inte går att knappa in. Alla andra nummerkombinationer funkar. Jag är i ett desperat behov av att nå fram till denna person i drömmen. En viktig person. Det är något jag måste berätta. Svetten lackar, ångest och panikkänslor hägrar i drömmen.

Idag hade jag den här drömmen. Jag kände som jag kom till klarhet. En annan mycket viktig och älskad person visade mig vägen i drömmen. Nu måste jag bara samla mod. Detta känns jobbigt. Att ta beslut. Vill inte. Tänk om det blir fel? Tänk om det inte finns någon återvändo? Jobbiga tankat snurrar runt i min skalle så jag bli alldeles yr. Jag har varit här förut. Känns igen. Vill inte vara här. Vägen är visad. Ett förslag. Det är nu upp till mig att ta beslut om jag vill gå in på denna nya väg och beträda okänd mark. Okänd men ändå trygg. Eller ska jag stå kvar och våga möta det otrygga som kanske kan leda mig in på en ännu bättre väg? Jag står inför ett val. Jag avskyr att välja. Men jag måste. Snart!

Kampen mot mina måsten

I morse väcktes jag ur min skönhetssöm av att sonen kom hem från sina nattliga övningar i storstadens mystik. Jag noterade sömnigt detta faktum utan att ha en tanke på att kliva ur den varma mjuka sängen. Täcket omslöt mig som om det villa tala om för mig att jag skulle ligga kvar länge och såsa. Dottern sov djupt i sitt rum. Sonens bökade i köket aktiverade mina 2 katter. Vilka ville ha mat. De kände sig manade att väcka mig, trots att sonen var uppe. Jag kämpade emot men fick tillslut ge mig då den minsta lilla terroristen hade lyckats forcera mitt fort av omslutande täcke. Min fot utsattes för en punkt attack. Rent bokstavligt. Punkterades av sylvassa kattungeklor. Så jag fick masa mig upp och utfodra de utsvultna. Sonen hade redan hunnit inta sängläge. Att återgår till sängen med en aktiv kattunge var inte att tänka på. Dessutom var jag fullt vaken vid det här laget.

Min första instinkt var att börja ta tag i alla hushålleliga måsten. Alla tomflaskor och dito burkar. Disken som belägrat diskbänken. Högen med kartonger som kattungen gjort frivolter i. Dammråttorna som börjat bygga bo under soffan. Suck. Jag tittade ut genom fönstret och såg regnet strila ner. Alltså gick ett annat måste bort. Att ta den dagliga promenaden. Insåg i detta läge att det var tillrådligt att fylla på med ny energi innan jag gjorde en insats i måstesvärlden. Kaffe och morgonteve. Slår mig ner i soffan. Katterna likaså. Mys! Plötstligt känns alla dessa måsten inte så viktiga längre. Jag känner hur de krymper till mikroskopisk storlek ifrån sitt dinoaurieformat de hade för nån kvart sedan. Ungdomarna snusar gott ifrån sina rum. Jag beslutar mig för att skjuta upp mina måsten. Vid det här laget syns de inte alls. De har krympt till obefintlighet. Jag känner hur en varm känsla av ingenting sakta sköljer över mig. Insuper helgen. Talar tyst om för mig själv att jag är värd detta. Som jag kämpat och presterat hela veckan. Nu är det min tid. Jag väljer att inte se måstena just nu. Det känns bra!

"All början är svår" - Japanskt ordspråk