moderstankar

Städning:

Tar en paus efter att ha skurat och städat. Läste min mail och fick ett roligt om att vara småbarnsmamma. Jag inser att trots hur söta och gulliga små barn kan vara så längtar jag inte efter den tiden. Tonårsbarn kan vara urjobbiga i sina pubertala utbrott. Men det är mänskligt, hormoner kan ställa till det. Det är jag fullt medveten om. Men det behöver inte betyda att jag reagerar logiskt och konstruktivt. Tonåringen klarar i alla fall sina primära behov. De går på toa själv, duscar själv (i timmar tycks det). Om hungern sätter i kan de tom laga sin egen mat. Parkerar jag dammsugaren utanför deras rum så händer det faktiskt att de städar dem. Jag är stolt över dem. Jag älskar dem så att det nästan gör ont. Mina små gulliga bebisar växer upp nu och har omvandlats till två tänkande individer med egna åsikter. Visst är det härligt! Barn äger vi inte vi har dem till låns. Jag börjar så smått inse detta faktum nu. Jag bara lånar dem. Om några år går lånekortet ut. Åtminstone det som gäller kontinuerligt. Om jag sköter mina kort väl, kan jag förmodligen få ett klippkort. Men de har ett abonnemang hos mig. På livstid.

Shoppping:

Jag shoppar inte ofta, för min definition av shopping är inte att släpa runt en matvagn på lokala stormarknaden. Jag syftar på....klädshopping. Kläderna i butikerna har krympt. Inför detta känner jag ingen förståelse. Jag provar den storlek jag alltid haft. Det är med förskräckt uppsyn jag strirrar på den tant som möter min blick i spegeln. Vem är hon? Vad gör hon i mitt omklädningsrum? Det hela slutar ofta med att jag hänger tillbaks kläderna och lämnar butiken pinsamt medveten om att jag borde besökt en annan avdelning av butiken. Inte ungdomsavdelningen, utan den med "big size". Finns många olika namn för denna avdelning. I sin uppfinningsrikedom för att locka kvinnor att inköpa deras kläder har man gett avdelningen coola namn. Men jag vet vad det står för. Jag vet vad det står för i mina ögon. Det står för att tiden och mitt levnadssätt de senaste åren ha satt spår. Jag smyger dit och kollar kanske hittar jag något snyggt i alla fall. Tänker att storleken syns ju inte, lappen sitter väl gömd. Men det är mycket roligare att shoppa tillsammans med min dotter. På henne passar de där snygga kläderna i de där storlekarna jag en gång hade. På henne sitter allt snyggt. Jag brukar stå där och tänka nostalgiskt att tänk att jag såg ut sådär en gång. Vad var det som hände?

"Lycklig är som inte sörjer det han saknar, utan gläds åt vad han har"
(Demokritos)