Idag har det stormat. Det har stormat inom mig, hela mitt hormonella system har sköljt över mig i vågor. Fanns det ett varingssystem så skulle det utlysas tsunamivarning. På min arbetsplats har vi fått installerat blå lampor i taket som skall börja blinka i händelse av en katastrof eller liknande. Jag önskar att mitt hormonsystem hade ett liknade varningssystem. Ett system som skulle varna omgivningen så att de kunde ta betäckning. Eller åtminstone kunna ge mig själv en föraning så att jag kunde ta till flykt och dra något gammalt över mig tills stormen lagt sig. Jag förstår vad som håller på att hända, men ändå inte. Håller jag att på att hamna i övergångsåldern.....vem jag.....redan....? Eller så är det tiden, jag tänker på tiden på året. Denna mörka tid som belägrar vår omgivning hotar att belägra även mig.
Förra helgen kastade jag ut julen. Men jag har lämnat kvar ytterbelysningen, ty annars om jag tittar ut så ser jag bara det stora tomma mörker som finns där utanför. Jag har lite små lampor i buskarna och det står en snögubbe en lysande sak på min altan. Vi har även placerat ut en skylt med texten "vi älskar snö". Jag saknar snön, den lyser upp tillvaron och gör att det ser ljusare ut. När snön äntligen mjukt faller ner från skyn och liksom lägger sig som ett mjukt skyddande bommulstäcke över det stora mörka så känns det som att det finns hopp. Hopp om ljusare tider. Ett annat ljus i mörkret är de underbara människor jag trots allt möter i livet i vardagen, de som lyssnar, de som bara finns och de som vet att jag finns och lyssnar på dem. Utan detta hade jag troligen gått som björnen i ide denna mörka årstid.
Lev idag, imorgon kan det vara försent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar