Idag hörde jag på morgonnyheterna om Auevera http://sv.wikipedia.org/wiki/Ayurveda en indisk livslära som i princip går ut på att man ska lyssna inåt och gå och lägga sig i tid för att kroppen ska få vila upp sig. Detta låter precis som då det begav sig. På tiden jag inte visste vad stress var. Min mamma sa till oss barn: "Ni måste äta ordentligt och nyttigt och gå o lägga er i tid för att kroppen ska må bra och för att ni ska orka" Hur logiskt och naturligt som helst. Då. Inte nu. Idag har vi så mycket viktigare för oss att vi hellre betalar dyra pengar för att gå till diverse coacher och livsgurus för att lära oss att äta och leva rätt. När vi likaväl kunde ha frågat vår mamma eller liknande.
Igår hade jag en underlig upplevelse. Jag menar med igår alltså år 2012 i nutid. Jag fick ett sms från min 15 åriga dotter att hon "skulle in till stan och kolla på nått boyband, typ fanträff. Så jag skippar träningen idag". Det hör till saken att jag och hennes gode far betalar dyra pengar för att vår älskade raring ska få träna gymnastik flera gånger i veckan. Efter en skada har det blivit sämre med detta. Det är snart ett år sen skadan skedde och idag springer hon te x helt obehindrat till och från bussen etc. Jag uppfattar det som att hon tröttnat på träningen, men ibland kommer hon igen. Nyligen hade vi köpte en tävlingsdräkt för ytterligare dyra pengar i tron att NU är hon på gång! Hon riktigt tjatade sig till den och uppgav till och med att hon var tvungen att ta emot den. Må så vara. Så när hon på väg till stan skickar ett sådant sms med den informationen triggar jag givetvis direkt och ringer upp "ungen" och upplyser henne om att hon inte själv kan bestämma när hon ska in till stan och strunta i gympan bla bla. Hon ska i vilket fall be om lov. Fråga. Inte informera. Samtalet avslutas och jag får av någon outgrundlig anledning dåligt samvete för att jag var irriterad på henne. Strax därefter känner jag där jag står på min altan med jordiga händer efter att ha planterat ut växter, ett par armar slingra sig upp bakom min rygg. Jag känner en svag doft ev tonårsparfym och hör henne viska i mitt öra "mamma jag älskar dej". Hennes kamrat med vilken hon hotat förlöpa till stora staden står i hallen och väntar tålmodigt. Hon ler ljuvt och hälsar artigt på mig. Innan jag vet ordet av har jag som i trans erbjudit mig att skjutsa dessa vackra damer till tunnelbanan in till detta i mina öron hotfulla och förskräckliga evenemang. "Fanträff på Götgatan". Jag minns inte idag vad bandet heter. Något nytt pojkband, vilka tycks ha återuppstått igen till unga flickors stora glädje.
Jag transporterar dem till den lokala tunnelbanestationen till vilken de självklart skulle kunnat ta bussen till. På något sätt ville jag hålla kvar min ängel ett tag till tror jag. I bilen hör jag kompisen säja att hennes mobil laddat ur. När jag avlämnar dem vid stationen är det sista min dotter häver ur sig att även hennes mobil snart laddar ur. Jag hör det. Säjer att då får hon passa en tid. 19:30, dottern är då redan på språng över torget.
Väl hemma står jag helt rådlös sedan jag konstaterat att hennes mobil självklart är urladdad. Galna tankar om maskopi far igenom min skalle. Jag fantiserar hejdlöst om att ungen ska vara ute hela natten och delta i vilda orgier med dessa unga hormonstinna musiker. Därefter sansar jag mig och börjar laga mat. Sonen är hemma och hungrig. Jag tar upp "problemet" med hennes urladdade mobil och att vi avtalat en tid. Sonen betvivlar starkt att hon kommer att passa tiden. Vilket spär på min oro. Hur får jag tag på henne? Ångesten kryper allt närmre. Vad som helst kan hända en söt tjej på stan. Sonen tittar slött upp ifrån sin tallrik och säger "Mamma, ta det lugnt. Det är ingen fara, hon kommer. Du behöver inte smsa hela tiden. det är jätte irriterande när du hör av dej en gång i timmen till mig när jag är med kompisar" Jag meddelar sonen att jag vill ha kommunikation. "Men en gång i timmen" suckar sonen djupt. Jag tycker han överdriver och vidhåller vikten av att man hör av sig när man är ute på nätterna som det förhåller i hans fall. Han är ändå 18 år. Inte 15. Jag är en klok och förståndig mor. Sonen avslutar det hela med "Det känns för mig som att du tror att jag ska DÖ när du vill att jag hör av mig hela tiden....jag är ju bara med mina kompisar" Men det är ju det jag tror, svarar jag trött. Tystnad. "Om hon inte är hemma innan 22 blir jag orolig, men hon kommer mamma." avslutar sonen konversationen. Jag beslutar mig för att ta mig samman och vänta med att släppa ångesten fri tills klockan slår 22:00.
Eftersom vi på något vis ändå hade kanske kommit överens om en tid kl 19:30 så beger jag mig till stationen. Jag har inget minne av hur vi sa, kanske sa jag åt henne att vara hemma vid den tiden. I sådana fall vore hon redan på bussen och vi skulle gå om varandra. Jag ber sonen be henne ringa mig om hon kommer hem. Väl framme vid stationen parkerar jag bilen och börjar gå mot torget. Jag hör en ljuv stämma "men kolla där är ju din mamma!" och vad skådar mina ögon?! Där står de. I tid. Oskadda. Dotterna berättar att hon själv fått panik när mobilen laddade ur och att de försökt ringa ifrån en telefonautomat. Jag visste inte att det ens fanns sådana apparater fortfarande år 2012. De hade lånat den krona som fattades av någon men det visade sig att automaten var plomberad för mynt. Endast kort eller SMS. Idioti! Om man kan skicka ett sms behöver man väl inget telefonautomat? De utgår väl ifrån att alla har kort. I alla fall slutade allt gott, och jag öste över tjejerna med beröm för att de varit så fantastiskt rådiga i sin vilja att kommunicera och för att de passat tiden. Konstaterar milt sagt, att i det moderna samhället är vi allt för beroende av modern teknik, när den sviker blir vi överdrivet sårbara.
Undrar om det ändå inte är så att all var enklare förr? Jag var ju själv tonåring då det begav sig på det ljuva 70-talet. Har ändå en känsla att man mer tog dagen som den kom. Eller....? Kanske ska jag fråga min mamma!
http://www.youtube.com/watch?v=TL0EoXdpOqg&ob=av2n
"Allt är möjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid." - Okänd författare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar