Kattlarm

Jag inköpte häromdagen ett så kallat kattlarm, vilket är en gadget med en sensor man placerar ovanför kattens väntplats som avger signaler trådlöst  till en mottagare man har inomhus. Detta till synes märkliga inköp hade sin föklaring i att jag lidit av sömnsvårigheter på grund av oro när katten var ute om natten och jag inte hörde dess krafsande på altandörren. Alternativet att hålla den inne nattetid är inte heller något att ens tänka på eftersom våren har infunnit sig och den bara ska ut! Min duktiga dotter som även har unga ögon nog för att kunna läsa den extremt finstilta texten pillade tålmodigt isär denna gadget under min "glada" tillrop exvis: "akta nu så du inte tappa den där lilla skruven för då är vi rökta..." och liknade uppmaningar. Min dotter är en mycket tålmodig 15 åring men då jag såg att färgen i hennes ögon började skifta till en mörkare nyans tog jag ett klokt beslut att börja laga middagen istället. (Hade dessförinnan gjort ett krampaktigt först till att byta uppgift med henne för jag tycker det är trist att laga mat) Jag fick mörka blicken. Jag funderade en stund medan jag rörde i grytorna och en doft av thaikryddor spred sig i köket varför ska det vara så svårt att göra saker tillsammans. Hade sonen varit hemma hade förmodligen både jag och dottern med sura miner dumpat kattlarmsgadgeten på sonens bord med orden "det här får du fixa som är teknisk". Han var ute, troligen på någon av de otaliga studentskivor eller 18 års tillställningar han ränt på hela våren. Jag står tyst och rör i grytorna blickar försiktigt mot köksbordet där min dotter sitter o pillar med den där saken. Jag noterar att hon har problem men bestämmer mig att inte ge mig in i den (döds)leken. Det är säkert viktigt för henne att "kunna själv".

Plötsligt utan att jag liksom märkt av att hon rest sig från sitt pillande vid bordet står hon bakom mig och frågar leende "mamma, vill du ha en kram?" Är hon inte bara för underbar tänker jag. Därefter frågar jag om hon kanske behöver mina något vassare naglar som hjälp för att få upp prylen. Jag konstaterar då att det är två små skruvar i den som måste bort innan man kan öppna. Ler mjukt och tänker på stackaren som envist slitit sina naglar med att få i sär den. Var i allsin dar har hon fått denna envishet ifrån? (Läses med mild ironi) Detta är förmodligen en fråga man ska ställa till min mamma. Plötsligt så noterar jag att vi finner ett samarbete, som ett team. När jag pillar och uttalar ramsor vilka inte passar sig för detta forum så tar hon tag i sleven och rör i grytorna vid spisen och lämnar mig ifred. Sedan vi med gemensamma krafter lyckats pilla isär alla delar och installerat batterierna så är det dax att skruva upp sensorn på väggen. Jag har kontrollerat nog innan jag införskaffade den att det fanns trä på lämpligt ställe att skruva i. Dottern tar på sig den ärorika uppgiften med själva iskruvandet, vilket inte alls går. Jag gör ännu ett misslyckat försök. Då går jag helt sonika och hämtar hammaren och ersätter skruvarna med småspik och slår upp saken på väggen. Punkt slut. Det lär bli ett elände sen om vi vill demontera den från väggen. Det är en senare fråga. För framtiden. Vi är här och nu. Vi konstaterade att vi behöver en ny skruvmejsel med liten spets med med ett stort handtag så att man får kraften att skruva i den hårda väggen. Skam den som ger sig, det gick alldeles utmärkt slå in spik!

Katten sov lugnt under hela proceduren på sin nyfunna plats av kuddar och den hade givetvis inget intresse alls av att gå ut för att testköra vår nya gadget. Jag ville nästan bära ut djuret för att se om det funkade, men hejdades av dottern. Katten gick (mycket) senare ut för natten, jag var upp flera gånger för att kolla om han var där. På morgonen sen fann jag honom sovandes i sin korg alltså vid sin väntplats. Inte ett ljud från den eländiga mockajängen, vars sensor var riktad rakt ner mot denna plats! Däremot reagerade den på oss när vi öppnade altandörrn. Vi justerade den något och nästa natt så faktikst väcktes jag av ett outhärdligt jamande som utav en katt i nöd. Jag for upp som skjuten ur en kanon och undrade vad som hänt vår lille raraing och drog mig samtidigt till minnes att det var larmet som utlösts. Mycket riktigt, där stod vår lille misse. Kall, blöt och hungrig. Mackapären verkar funka och jag har fått mig en god natts sömn utan oro för den lille raringen. Teknikens under:

http://www.youtube.com/watch?v=hNKVsCTb-Mc


Här är en länk till sidan jag köpte den för den som är intresserad:

http://www.coolstuff.se/Cat_DoorBell?gclid=CNCQlMPK9a8CFecumAodB0bEEg