Hamsterguld

Idag blev vi med hamster. Till saken hör att vi redan har en styck katt, en ödla samt en kampfisk. Vi besökte den lokala djuraffären för att köpa syrsor (livs levande med vilka man utfodrar ödlan). Av någon anledning hade de strategiskt placerat en bur innehållande bland annat en guldhamster mitt i butiken. Den gick inte att missa. Man formligen snubblade över den. En stor fet sak. Vi blev kära i den och jag tog upp den och började gosa till dotterns förfäran "Du fattar väl att den tillhör någon?" upplyste hon mig i anklagande ton och med dito blick. Det visade sig att det gjorde den inte alls. Djurhandlaren informerade oss i saklig ton att buren stod där för att den skulle vidare på avlivning. Inte på grund av sjukdom utan på grund av ålder. Den gick inte att sälja. Vi skulle få den gratis. Min kloka dotter undrade om åldern. Hon sa att vi vill ju inte att den ska dö direkt. Det visade sig att den bara var tre månader. I hamstervärlden är det tydligen "gammalt", dock har de en förväntad livslängd på cirka två till tre år. Den var så fin med sin stora kropp och sin lena glänsande päls. Den tittade på oss, djupt i ögonen med sina svarta små ögon. Dottern hade tjatat i flera år om en hamster. Anledningen att vi inte skaffat en beror på det faktum att vi har katt. En ypperlig jägare. Som jagar möss, vilka påminner om hamstrar. Sagt och gjort, vi fick hem den i en låda. Jag tyckte hon var värd den som hon kämpat i skolan. Dessutom kostade den oss inte ett öre.

Väl hemma gick jag ut i förrådet och hittade den gamla avdankade hamsterburen som fanns kvar av någon outgrundlig anledning. Det är troligen ett decennium sen vi hade hamster sist. Vi har haft ett antal marsvin och en kanin. Deras burar hade vi dumpat på sopcentralen förra sommaren. Inte hamsterburen. Hade vi en tanke där kanske?

Dottern rengjorde noga buren. Diskade den i duschen. Jag var vakt åt den mycket rymmningsbenägna krabaten och kunde därmed bekanta mig med det lilla livet. Så när det väl var dags för dottern, själva "ägaren" att ta upp den, blev hon biten! Jag fick svartsjuka blickar som kunnat mörda genom pansar. Jag hade gjort så att hamstern kommer att älska mej mer än henne medans hon slet hund med burtvätt. Jag är alltså ond. Dottern har nämligen haft en dröm sen hon var liten om att bli veterinär. Nu informerade hon mig i bitter ton att det var jag som borde arbeta med djur istället. Tanken lockar. Att byta yrkesbana ett halvsekel ung är dock inte det enklaste. Jag är så bra med djur sa hon. Jag är så orädd. Jag funderade en stund och replikerade med att även jag kan vara rädd, men att jag i ren naivitet alltid utgår ifrån att alla vill mig gott. Kanske är jag bara ett ondskefullt monster helt enkelt? Ett tonårsmamma monster......

Eller så är det bara en illa vald kombination av tonårshormoner vs övergångshormoner. Den kram och det kärleksuttalande jag fick senare är värt mer än allt guld i världen. Hamster guld.

"Bättre älskat och förlorat än att aldrig ha älskat" - Okänd författare