Stigen mot det okända

I hela mitt liv har jag sett världen med stora och nyfikna ögon. Sett på min omvärld och människorna runtomkring med ett brinnande intresse. Jag har utgått ifrån att jag själv är ointressant. Det som har varit av intresse har varit det jag kan göra för någon annan. Levt under tesen "vem är jag utan andra?". I detalj har jag kunnat redogöra för hur de i min omgivning mår, hur de vill ha det i livet. Efter detta har jag ständigt anpassat mig. För vad är jag utan andras gillande? Jag har älskat det.

Nu har jag kommit till en punkt i livet där jag förväntas redogöra för hur jag själv mår, känner och vill. Jag står fullkomligt handfallen inför detta faktum. Jag vet inte. Hur jag mår. Vad som förväntas av mig. Budskapen hamras in från den förstående och välmenande omgivningen: "Var dej själv. Tänk egoistiskt nu. Nu är det bara du. Här och nu." Mentalt kan jag hantera det genom att skapa positiva tankar. Jag kan påverka. Jag har ett val. För att älska andra måste du börja med dej själv. Så är det. Rent mentalt alltså. Men kroppen då? Den rent fysiska kroppen? Hur påverkar jag den? Självklart begriper även jag att svaret på den frågan kan vara "genom god kosthållning och regelbunden motion". Jag har tränat. Mycket. Jag äter okej mat. Så väl jag förmår. Men hur har jag mått? Jag har inte den blekaste aning eftersom jag rusat runt som en blind duracellkanin genom livet. Vad vill jag med livet? Jag avser ta reda på det nu. Insamla fakta. För jag måste få veta var jag är på väg. Göra det själv. Ingen gör det åt mig. Jag måste själv trampa stigen mot det okända.

"Det finns vägar så smala att man måste gå dem ensam" - Stig Johansson

I livets väntrum

Just nu känns det som att mycket av det vi gör går ut på att vänta. Vi väntar på något. Väntar i telefonkö till någon myndighet. "....du har plats 246 i kön...." Väntar på besked, kanske det där drömjobbet, svar på ett sms...eller så väntar vi bara på att telefonen ska ringa. Väntar har en tendens att göra oss handlingsförlamade. Vi sitter som fastkedjade och bara väntar. Väntar på att det ska lösa sig. Sen blir allt bra. Bara om....så.....kommer allt att ordna sig. Att vänta kan handla om att längta efter något. Kanske efter en efterlängtad resa mot varmare breddgrader. Kanske väntar vi på ett obehagligt besked vi inte vill ha.

Människan är beskaffad med förmågan att vänta. Den fråga jag ställer mig är varför? Det finns naturligtvis en logisk förklaring till att vi människor inordnar oss i strukturer med en viss köordning. På så vis undviker vi kaos. Det blir rättvist. Men vad är meningen med all denna väntan? Vad förväntas vi göra med tiden. Själva väntetiden i sig? Jag har noterat att i väntrummen på olika inrättningar finns det tidningar, kanske teve och annat att hålla sig sysselsatt med. Slutsatsen jag kommer fram till är att vi ska inte bara vänta på något eller någon. Vi förväntas göra något under tiden. Hålla oss sysselsatta. Att bara vara i väntan är inte ett accepterat beteende. Men om man inte kan? Om man blir alldeles förlamad av oron över det där beskedet. Vad kommer att hända nu? Panik. Vi kanske inte ens vill veta? Tiden för väntan kanske kan användas för att göra oss beredda att möta det där obehagliga som kanske kommer. Bara kanske. Vi vet ju inte säkert. Men tänk om.

Ibland när jag väntar på något fantiserar jag om att någon skulle komma och ta mej långt här ifrån. Låta mej förflyttas till en varmare och tryggare plats. Men det är här och nu jag är. I verkligheten. Jag väntar på något. För att det är okej att bara vara i väntrummet. Vänta helt enkelt. Kravlös väntan.

"Vad väntar du på. Man måste vänta på sig själv ibland så att man kan komma ifatt. Det är så ofta man springer ifrån sig själv" - Okänd författare

En skojig låt om att komma bort:

http://www.youtube.com/watch?v=HVdSchtaPu0

Den oanade kraften

Vårt liv i universum styrs av olika krafter. Jag läste någonstans att vi i regel får den kraft vi behöver. I extrema situationer tilldelas vi oanade krafter vi inte visste vi hade. Det är ett faktum som är väl förankrat hos de av oss som gått igenom någon form av kris. Då orkar vi och de naturliga kroppsliga behoven stängs av för att sätta oss i stridsberedskap. Detta är sedan tidernas begynnelser en form av försvar för att låta oss ta till flykt när vi känner oss hotade. De hot för vilken denna kroppsliga mekanism var avsedd för kan beskrivas som den kraft vi uppbådar inom oss då ett människoätande vilddjur kommer rusande emot oss. Det mest förnuftiga i en sådan situation torde vara att ta till flykt. Eller om någon gick till angrepp mot vår avkomma. Då är den naturliga instinkten att ta till strid. För livet. Att strida eller fly för livet. Adrenalinet pumpar. Panik.

Vad händer när vi dagligen i våra vardagsbestyr strider för vår sak som om det gällde livet? Som om det gällde vår överlevnad. Alltid på topp. Presterar oavbrutet. Vågar inte pausa. Någon annan kan hinna före. Vinna. Att leva på det här sättet i vardagen är inte sunt. Vi vet det. Logiskt sätt, vet vi. Ändå rusar vi på som om allt vi gör handlar om att överleva. All göranden och måsten vi skapar. Ett I-landsproblem troligen. En kropp som ständigt står i stridsberedskap laddar ur. Förr eller senare. Oavsett hur roligt och stimulerande jakten på livets göranden och måsten ter sig. Vi vet alla att en dator och smarta eller osmarta telefoner måste laddas upp med jämna intervaller. Annars laddar de ur och blir obrukbara. Är det urladdadde så är de. Då måste vi vänta. Visserligen kan vi koppla till en fast strömkälla. Men apparaten måste få vila där den är fastkablad vid sin källa. Den kan inte flyttas runt för att tillfredställa vårt behov av konstant tillgänglighet. Den laddar upp för att kunna återgå i brukbart skick.

Tänk om vi människor kunde förstå att vi måste ha tid för återhämtning ifrån vardagen. Inte ständigt vara tillgängliga. Bara stänga av och ladda upp. Göra det vi vill men aldrig gör. Eller bara vara. Här och nu. Logiskt sett vet vi nog det. Ändå jagar vi på. Senare, då ska vi ha ledigt. Åka bort. Allt det där vilsamma. Det ska vi göra "sen". Livet är en strid och en kamp för överlevnad. Vi måste.

Sen kommer den dagen kroppen rent fysiskt protesterar. Det är då du behöver de där krafterna du inte visste att du hade. När varenda liten sak du gör känns som ett maratonlopp. Du går på sparlåga. Kliver i sirap. För att ladda upp. Kroppen har en unik och formidabel sammansättning. Förhoppningsvis reparerar den sig själv. Om du lär dej att lyssna till dess signaler. Ser och hör ditt ego. Kopplar av lite. Vågar koppla bort. Bara närvar här och nu. Slutar jaga. Allt finns kvar när du är åter. Kanske inte på samma sätt som innan. Men du kommer att finnas. Lär dej göra en sak i sänder. En svår uppgift för multitaskgenerationen. Finn kunskap och tillfredsställelse i att sig uppskatta det du har. Förstå att livet är kärt. För det är det. Tåget har stannat vid en hållplats. I Pauslandet. Våga var här nu en stund. Ladda upp. Stanna upp och sök inåt. Hitta till egolandet.

För när den dagen kommer när vi verkligen behöver de krafter vi inte lärt känna, då vill vi kunna nyttja dem. Inte köra slut på dem i vardagsbestyren. Det låter klokt, frågan är hur man gör?

"Vi kan inte utföra storverk här på jorden. Vi kan bara göra små saker med stor kärlek." - Moder Theresa

Dagens låt handlar om krafter vi aldrig känner:

http://www.youtube.com/watch?v=Mcgfy-VVTBM

Om saknad vi väljer

Ibland väljer vi bort något eller någon. Inte för att vi själva vill. Utan för att vi måste. För att rädda oss själva ifrån att gå under. Är det då verkligen ett val vi gör? En klok gammal vän till mig kallade det för självbevarelsedrift. Hon är mycket klok. Hon refererade till det själv som att det mest handlade om konflikträdsla. Jag tyckte det lät förnuftigt. Att ha en bedrift att bevara sig själv. Vi gör alla val i livet. En del är vi mindre stolta över och ångrar. Ibland blir konsekvensen av valen vi gjort att hela vår livssituation förändras. Förhoppningsvis till det bättre. Eller sämre. Men ett faktum står klart, det blir aldrig som det varit.

Hur kommer det sig då att det ändå gör ont när det är vi själva och ingen annan som valt bort något? Eller någon. Beror detta på att vi valde fel just då i stundens hetta? Eller har vi glömt. Vi tenderar att glorifiera det som varit. Begreppet "det var bättre förr" står sig med full styrka genom generation efter generation. Kan vi sakna något vi själva valt bort? Av egen fri vilja för att det gjorde för ont att vara kvar i den verkligheten. Är det verkligen möjligt?

En frågeställning som är intressant i sammanhanget är om vi var på väg ifrån något eller om vi just stakat väg till något då vi gjorde valet? När vi valde att välja bort. Själv har jag kommit till insikt att det kan göra ont att sakna även om jag själv gjort ett val. Jag är på väg ifrån något till något. Eller någon. En upptäckt jag gjort är att det jag valt bort är en sak i sig och det tillhör historien. Det jag saknar är illusionen och fantasin om hur det kunde ha varit. Likaväl gör det ont. Jag väljer att sakna och det får göra ont.

Lyssna gärna på den här låten. Den berör saknad med värme:

http://www.youtube.com/watch?v=4uKUsuW-E0U&feature=related

"Man kommer ingen vart med ett samtal om den andre personens svans bara nätt och jämt är inom synhåll under konversationens andra hälft" - Nalle Puh

I gungning

Jag har hela tiden i livet utgått ifrån som om jag är placerad i universums mittpunkt eller lite som i stormens öga. Allt jag gör påverkar alla andra. Framför allt om jag gör fel. Då blir allting fel. För alla. Gör någon annan fel är det förmodligen mitt fel det också, om inte annat så tar jag mer än gärna på mig ansvaret. För det får mig att känna mig bekräftad. Då duger jag.

Jag har på sista tiden kommit till insikten att detta inte är en sund livsfilosofi. För visst påverkas jag av omgivningen. Rätt för mig kan visserligen blir fel för någon annan. Var och en av oss har däremot eget ansvar. Frågan jag ställer mig är om det nu är rätt för mig, kan jag inte då låta det få vara just rätt. Även om det råkade bli fel för någon annan? Jag borde lämna universums mittpunkt och istället sätta mig lite på avstånd. Inte sitta där mitt i stormens öga. Utan kliva utanför och beskåda det lite från ovan. Få ett annorlunda perspektiv. Vilket som är rätt eller fel är ointressant. Jag är här och nu och har rätt till det. För faktum är trots allt att även jag påverkas av omgivningen. Varje sig jag vill det eller ej. Det är inte alls säkert att det är jag som är fel. Det kan vara så att omgivningen är fel. Ändock är det upp till mig att påverka? Hur det hela hänger ihop tycker jag beskrivs på ett ypperligt sätt här:

" Det är inte båten som gungar det är havet som rör på sig" - okänd författare

http://www.youtube.com/watch?v=ICSAiZm9hEQ

Länken ovan är till en låt jag tycker mycket om som ger mig hopp, denna moderna tolkning av låten är bra och visar på hur den står sig än idag. Så länge det finns liv finns det hopp!

Som stormen river öppet hav

Det är lätt att bli älskad när solen skiner över dig och din omgivning. Det är dock när du befinner dig i stormens mörker som du märker vem som orkar vara kvar och din hålla hand när åskan går. Dessa ska du ta vara på. De är de som är de riktiga vännerna och livskamraterna. De som vill dej väl. Inte de nyfikna som bara vill gotta sig åt och hämta energi av att äntligen någon annan kanske har det lite sämre. Uppskatta dessa. De är dina skyddsänglar. Vårda dem ömt. De som inte flyr hur mycket du än ber dem dra dit pepparn växer. De som står upp med rak rygg och med båda benen stadigt på jorden. För dej. När du behöver det. Du kanske inte ens visste att de fanns. De finns när du som minst anar det. Kanske har de alltid funnits där, du har bara inte förstått det. Men när stormen river som öppet hav, då vet du vilka de är.

Lyssna på den här låten som beskriver en del av det jag känner för dessa underbara hjältar i livet:

http://www.youtube.com/watch?v=-ppWJssfcPk&feature=related

"En dag i taget, det räcker.Vänd dig inte om och sörj det förflutna,för det är borta.Och bekymra dig inte om framtiden, för den har ännu inte kommit.
Utan lev i nuet,och gör det så underbart att det blir värt att minnas."
Ida Scot Taylor

Lycklig lycka

Att vara lyckad är inte samma som att vara lycklig. Vi blandar lätt ihop dessa fenomen. Att om vi bara uppnår det där fantastiska målet så uppnås det ultimata ruset av euforisk lycka. Nirvana. Den där lottovinsten som ska få oss att kunna göra allt det där vi alltid drömt om. Rädda oss ifrån tristessen i vardagen. Att vinna. Göra karriär. Bli någon eller snarare något. Detta är en beskrivning av lycka, vi upplever att vi blir något genom prestation. Detta brukar belönas i form av bekräftelse från andra i omgivningen vilket gör att vi känner oss bekräftade. Till och med ekonomiskt i en del fall. Detta enorfinrus är dock bara ett tillfälligt och kortvarigt rus. För mycket vill ha mer. Ett sätt att öka på självförtroendet genom att vi ser att alla andra har en övertro på oss och vår förmåga till att ständigt lyckas. Vara duktig. Tillslut tror vi på det själva.

Denna tro på lycka kan med lätthet förväxlas med att vara lycklig. Att känna en förbehållslös tro på sig själv. Att vara lycklig inifrån sitt hjärta helt kravlöst. En del av oss finner den aldrig, utan hela livet går ut på att söka lyckan. När vi egentligen borde stanna upp och vara vara här i nuet och känna efter. Det är svårt. Det kan till och med upplevas som obehagligt när man kommer underfund med att vi inte är lyckliga. Utan bara upplever lycka. Det talas idag mycket om självkänsla. Att finna ro i sig själv. För att finns ro måste man tillåta sig att stanna upp. Öppna all sinnen och ta in. Vara en egoist för en stund. Kunna få energi nog att älska oss själva för att orka älska andra. Kanske först då blir vi lyckliga av den lycka vi upplever.

" Bättre rik och frisk än fattig och sjuk" -okänd författare

Omvänd tornado

Jag fick min personlighet beskriven som en omvänd tornado av en god vän. Lugn på ytan med en stormande insida. Jag uppfattas som lugn, stabil och trygg. Samtidigt som jag upplever att mitt inre fullkomligt exploderar av allt som händer mig just nu. En nära bekant till mig påstår att hans vänner uppfattar honom som en mussla. Med ett hårt skal där ingen släpps in. Frågan jag ställer mig är: Måste man släppa in? Jag undrar om någon ens har intresse att krypa innanför ens mänskliga skal. Om de nu lyckas med denna bedrift, är man då redo för det som står att finna därunder? Som i mitt fall, en tornado? Ett skal kan, har jag läst, beskrivas som en hud på själen. Ett skinn som skyddar oss. Som sållar. Håller det utanför som inte ska in och vise versa. För vem vill utsättas för en tornado av känslostormar? Eller finns det en risk med att hålla stormen inne? Löper vi risk att explodera en dag? Om så sker, hoppas jag att någon står där och tar emot. En skyddsängel, som lugnar och tröstar. Jag tror även det är bra att ha en ventil, som man kan låta pysa. Lite då och då. För förr eller senare så bedarrar stormen. Min slutsats är följande: Om du tänker krypa innanför ett människoskal, var då beredd att ta emot det som du finner därunder. Annars är det bättre att låta det vara som det är. Förslutet med dess innehåll i tryggt förvar. Det är inte svårt att skruva isär en människa men desto svårare att skruva ihop.

" Egoism är inte att leva som man önskar. Det är att be andra leva som man önskar" - Oscar Wilde