Ibland väljer vi bort något eller någon. Inte för att vi själva vill. Utan för att vi måste. För att rädda oss själva ifrån att gå under. Är det då verkligen ett val vi gör? En klok gammal vän till mig kallade det för självbevarelsedrift. Hon är mycket klok. Hon refererade till det själv som att det mest handlade om konflikträdsla. Jag tyckte det lät förnuftigt. Att ha en bedrift att bevara sig själv. Vi gör alla val i livet. En del är vi mindre stolta över och ångrar. Ibland blir konsekvensen av valen vi gjort att hela vår livssituation förändras. Förhoppningsvis till det bättre. Eller sämre. Men ett faktum står klart, det blir aldrig som det varit. Hur kommer det sig då att det ändå gör ont när det är vi själva och ingen annan som valt bort något? Eller någon. Beror detta på att vi valde fel just då i stundens hetta? Eller har vi glömt. Vi tenderar att glorifiera det som varit. Begreppet "det var bättre förr" står sig med full styrka genom generation efter generation. Kan vi sakna något vi själva valt bort? Av egen fri vilja för att det gjorde för ont att vara kvar i den verkligheten. Är det verkligen möjligt?
En frågeställning som är intressant i sammanhanget är om vi var på väg ifrån något eller om vi just stakat väg till något då vi gjorde valet? När vi valde att välja bort. Själv har jag kommit till insikt att det kan göra ont att sakna även om jag själv gjort ett val. Jag är på väg ifrån något till något. Eller någon. En upptäckt jag gjort är att det jag valt bort är en sak i sig och det tillhör historien. Det jag saknar är illusionen och fantasin om hur det kunde ha varit. Likaväl gör det ont. Jag väljer att sakna och det får göra ont.
Lyssna gärna på den här låten. Den berör saknad med värme:
"Man kommer ingen vart med ett samtal om den andre personens svans bara nätt och jämt är inom synhåll under konversationens andra hälft" - Nalle Puh
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar