I hela mitt liv har jag sett världen med stora och nyfikna ögon. Sett på min omvärld och människorna runtomkring med ett brinnande intresse. Jag har utgått ifrån att jag själv är ointressant. Det som har varit av intresse har varit det jag kan göra för någon annan. Levt under tesen "vem är jag utan andra?". I detalj har jag kunnat redogöra för hur de i min omgivning mår, hur de vill ha det i livet. Efter detta har jag ständigt anpassat mig. För vad är jag utan andras gillande? Jag har älskat det. Nu har jag kommit till en punkt i livet där jag förväntas redogöra för hur jag själv mår, känner och vill. Jag står fullkomligt handfallen inför detta faktum. Jag vet inte. Hur jag mår. Vad som förväntas av mig. Budskapen hamras in från den förstående och välmenande omgivningen: "Var dej själv. Tänk egoistiskt nu. Nu är det bara du. Här och nu." Mentalt kan jag hantera det genom att skapa positiva tankar. Jag kan påverka. Jag har ett val. För att älska andra måste du börja med dej själv. Så är det. Rent mentalt alltså. Men kroppen då? Den rent fysiska kroppen? Hur påverkar jag den? Självklart begriper även jag att svaret på den frågan kan vara "genom god kosthållning och regelbunden motion". Jag har tränat. Mycket. Jag äter okej mat. Så väl jag förmår. Men hur har jag mått? Jag har inte den blekaste aning eftersom jag rusat runt som en blind duracellkanin genom livet. Vad vill jag med livet? Jag avser ta reda på det nu. Insamla fakta. För jag måste få veta var jag är på väg. Göra det själv. Ingen gör det åt mig. Jag måste själv trampa stigen mot det okända.
"Det finns vägar så smala att man måste gå dem ensam" - Stig Johansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar