Jag har hela tiden i livet utgått ifrån som om jag är placerad i universums mittpunkt eller lite som i stormens öga. Allt jag gör påverkar alla andra. Framför allt om jag gör fel. Då blir allting fel. För alla. Gör någon annan fel är det förmodligen mitt fel det också, om inte annat så tar jag mer än gärna på mig ansvaret. För det får mig att känna mig bekräftad. Då duger jag. Jag har på sista tiden kommit till insikten att detta inte är en sund livsfilosofi. För visst påverkas jag av omgivningen. Rätt för mig kan visserligen blir fel för någon annan. Var och en av oss har däremot eget ansvar. Frågan jag ställer mig är om det nu är rätt för mig, kan jag inte då låta det få vara just rätt. Även om det råkade bli fel för någon annan? Jag borde lämna universums mittpunkt och istället sätta mig lite på avstånd. Inte sitta där mitt i stormens öga. Utan kliva utanför och beskåda det lite från ovan. Få ett annorlunda perspektiv. Vilket som är rätt eller fel är ointressant. Jag är här och nu och har rätt till det. För faktum är trots allt att även jag påverkas av omgivningen. Varje sig jag vill det eller ej. Det är inte alls säkert att det är jag som är fel. Det kan vara så att omgivningen är fel. Ändock är det upp till mig att påverka? Hur det hela hänger ihop tycker jag beskrivs på ett ypperligt sätt här:
" Det är inte båten som gungar det är havet som rör på sig" - okänd författare
Länken ovan är till en låt jag tycker mycket om som ger mig hopp, denna moderna tolkning av låten är bra och visar på hur den står sig än idag. Så länge det finns liv finns det hopp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar