Jag fick min personlighet beskriven som en omvänd tornado av en god vän. Lugn på ytan med en stormande insida. Jag uppfattas som lugn, stabil och trygg. Samtidigt som jag upplever att mitt inre fullkomligt exploderar av allt som händer mig just nu. En nära bekant till mig påstår att hans vänner uppfattar honom som en mussla. Med ett hårt skal där ingen släpps in. Frågan jag ställer mig är: Måste man släppa in? Jag undrar om någon ens har intresse att krypa innanför ens mänskliga skal. Om de nu lyckas med denna bedrift, är man då redo för det som står att finna därunder? Som i mitt fall, en tornado? Ett skal kan, har jag läst, beskrivas som en hud på själen. Ett skinn som skyddar oss. Som sållar. Håller det utanför som inte ska in och vise versa. För vem vill utsättas för en tornado av känslostormar? Eller finns det en risk med att hålla stormen inne? Löper vi risk att explodera en dag? Om så sker, hoppas jag att någon står där och tar emot. En skyddsängel, som lugnar och tröstar. Jag tror även det är bra att ha en ventil, som man kan låta pysa. Lite då och då. För förr eller senare så bedarrar stormen. Min slutsats är följande: Om du tänker krypa innanför ett människoskal, var då beredd att ta emot det som du finner därunder. Annars är det bättre att låta det vara som det är. Förslutet med dess innehåll i tryggt förvar. Det är inte svårt att skruva isär en människa men desto svårare att skruva ihop. " Egoism är inte att leva som man önskar. Det är att be andra leva som man önskar" - Oscar Wilde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar