Vi lever i trygghetsnarkomanernas land. Inlindade i bomull. I Landet Lagom är trygghet en rättighet. Det faktum att vi har rättigheter är en rättighet. Vi lever nog i det tryggaste landet i världen. Vad gör vi när den trygghet vi förväntar oss inte fungerar? När bubblan spricker? Då står vi handfallna och förväntar oss att "någon" (=samhället) ska komma och rädda oss. Vi har ett bra trygghetssystem i vårt land. Kanske det bästa. Frågan är hur länge? Samhället är i förändring där ensam är starkare. Jag ställer mig tvivlande om vi är redo för detta samhälle. Vi har i generationer levt i tron att här är man skyddad ifrån allt ont. Den nya curlade "Generation X" är definitivt inte redo. Eller? Måhända är det möjligen så att det är vi föräldrar-curlinggenerationen-som vill tro detta. Så att vi kan fortsätta att curla dem hela livet. På så vis får vi bekräftelse på livtid och känner oss "behövda".Ibland måste det få göra ont. Vi måste våga få må dåligt utan att känna skam. Att leva måste få kännas. Hur vet vi annars att vi lever? Vi måste tillåta även de "sämre" känslorna såsom ilska och sorg. Speciellt den förstnämnda är mycket tabubelagd i Landet Lagom. De gamla japanerna är ett annat folk med en annan kultur med en helt annan historia. De gamla japanska temästarna slog ofta sönder dyrbart porslin, för att de tyckte det blev mycket vackrare när det var reparerat. Av detta kan vi ta lärdom. Ibland måste man tillåtas få gå sönder för att sedan repareras. Slutprodukten bli kanske till och med vackrare. Något att tänka på. De var kloka de gamla japanerna.
"Enda anledning till att tiden finns, är för att inte allt ska ske på en gång"-Albert Einstein
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar