I morse när jag vaknade så såg jag ljuset. Jag menar bokstavligen och inte i form någon fantastisk religiös insikt. På något sätt har det faktum att solen sakta börjat höja sig och med försiktighet börjat sprida sina strålar över vår klothalva gett mig en dos av sin energi. Det dunkla mörker som belägrat mig känns som bortblåst. Ändå ligger snön som ett tungt omslutande lager kvar i någon sorts envishet. Jag har valt att bortse från det faktum att min termometer visar på några minusgrader. Jag uppfylls av en inre värme som inte går att beskriva i ord. Jag ställer mig frågan vad denna plötsliga energi fått sin kraft ifrån? Eller egentligen borde jag inte ifrågasätta det. Utan bara njuta av glädjen. Av endorfinruset. Jag har bestämt mig för att börja träna igen. Att helt enkelt ta tag i mig själv och rycka upp mig ifrån vinterns soffdvala.Konsekvensen blev att jag gick och tränade. Den känsla som då infann sig var som ett rus. Jag insåg att jag saknat närvaron av endorfiner. Att just frånvaron av dem varit orsaken till mörkret som fattat ett stadigt tag om mig under vinterns dvala. Eller så är det just känslan att ha övervunnit mig själv som känns så otroligt lustfylld.
Att ha vunnit över min egen latmask.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar