"I ett träd satt det en mängd apor. De som satt högst upp i trädet hade utsikt uppifrån sin höga position och kunde beskåda ett hav av leenden. De som satt längst ner kunde endast blicka upp mot en djungel av rövhål." Rolig, för att det är en intressant liknelse över hierarkier. Jag har alltid strävat mot toppen i jakt efter månen. Mitt motto har varit " sträva mot himlen så kanske du når trädtopparna". Kanske just för min rädsla för att sitta på botten och endast få äran att beskåda ändalykten av dem som lyckats bättre. Nu har jag tillfälligt klättrat ner från toppen och sällat mig till bottenskiftet. Lämnat min pidestal av "duktighet". Då undrar jag stilla hur jag ska klara av att ta emot all skit som formligen kommer att falla ner mot mig? Framför mig såg jag då en skyddsdräkt. Ett sätt att hantera att livet inte alltid är perfekt. Att alla inte är goda helt enkelt. Bör jag införskaffa mig verktyg och ett skydd så att jag kan hantera detta fakum av verklighet? Eller ska jag bara släppa in och gilla läget?
Här är en länk till en bra låt som relaterar till dagens funderingar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar