Hörde idag om en tragisk händelse i trakten där vi bor. En vuxen son hade mördat sin mamma. Till historien hör att han varit intagen på rättspsykiatrisk avdelning 1987-2002 efter då i ett psykotiskt tillstånd berövat livet på sin far. Därefter bedömdes han som färdigbehandlad och "frisk". Vederbörande hade även vid det senaste mordet varit psykotisk. Detta för tankarna till psykvården i vårt land. Vad har hänt? Hur kan en människa tillåtas leva ute i samhället när han/hon uppenbarligen är livsfarlig för sin omgivning. Tyvärr drabbar detta ofta de närmaste i familjen på olika sätt, inte alltid så dramatiskt som den ovanstående berättelsen beskriver. Men det drabbar och tär på familjer på olika sätt. För vem har samhället egentligen ansvar? För alla innevånare torde svaret bli. Är det ens rimligt att låta en sjuk individ leva ute i samhället med risk att skada sig själv eller någon i sin omgivning? Hur många "tickande bomber" går fritt ute bland oss? Eller har vi som medmänniskor ett ansvar, att signalera när något inte står "rätt" till. Jag tror de är för mycket att begära att de med osynliga sjukdomar ska kunna beläggas med detta ansvar. Men vi vill sällan lägga oss i eller bli inblandade med risken för att drabbas av obehagliga konsekvenser. Därför blundar vi tills något händer.
Jag känner en våg av maktlöshet skölja över mig när jag betraktar detta dilemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar