Jag har fått tid för återhämtning. Äntligen borde jag känna lycka, men Jante står och knackar på min dörr med sin förmaningar. Jag väljer att inte öppna den dörren. Släpper inte in. Jag ska vara egoist nu. Tänka på mig själv och samla energi.
Att i åratal ha undertryckt mina egna personliga behov i form av konstnärligt skapande, träning och bara tid för reflektion har gjort att jag så att säga hamnat i en dalgång i livet. Enveten som jag är rusar jag upp på berget hela tiden. Når nästan toppen och rasar lika fort igen mot dalen. Någon sa klokt nog att man måste klättra långsamt. Stanna upp och fundera på varje platå. Beskåda utsikten. Jag tror jag har ett driv mot toppen för att jag räds dalen. Det mörker jag tror sig finnas där. Att jag ska dras ner för att inte komma ur. Det finns en gräns hur många gånger man orkar falla och nå botten. Ibland måste man stanna upp och staka vägen. Idag är jag bara. Det är jag stolt över. Jante bankar hårt på på min dörr i ett iver att rycka med mig på sin resa mot toppen. Jag stannar här , slickar såren och vilar ut. Dax att ladda batterierna. Hur klyschigt det än låter.
" Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet" - Stig Johansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar