Mot det okända

Min äldsta börjar närma sig vuxen ålder. Om några veckor är han myndig enligt svensk lag. Han börjar så smått lämna boet. Tittar ut och testar vingarna. Jag vet ofta inte om han kommer sova hemma eller hos vänner. På något vis har jag tagit det hela med ro. Snart ska han lämna boet. Även om han just nu bara står på farstutrappan och kikar ut mot det okända.

Som mor borde jag inte då känna en oro? Jag gör inte det, utan känner en sorts stolthet. En känsla av värme ger sig till känna. När han väl är hemma och slår sig ner bredvid mig i soffan, berättar om vad han gjort. Efter åratal av tystnad från pojkrummet där han suttit i sin sambandscentral och endast kommit ut då doften av mat spridit sig i hemmet. Vi börjar få en slags annan gemenskap, en mer vuxen. Jag älskar utveckling, att se människor växa. Därför är det en ynnest att få vara mamma.

Livet är fantastiskt!