Skövlat till totalt kalhygge

När min dotter kom hem idag berättade hon med förskräckelse att ALLA Sunes buskar var borta. Jag trodde att det var de vanliga, små precis utanför. Men hon envisades och jag tittade ut....till min fasa inser jag att hon har rätt! De har verkligen formligen skövlat bort alla buskar. Vi tänkte på Sune (katten) och bekymrar oss för var han ska ta till flykt nu. Var ska han ligga och spana och vaka över sitt revir någonstans?

Med tanke på den skyhöga avgift jag betalar till vår bostadsrättförening känner jag hur irritationen växer och frodas under dagen. Hur kan de ha rätt att göra såhär? Vad har hänt? Har alla buskar fryst ihjäl under vintern? De har klarat sig alla andra år och under mina 10 år som boende i föreningen har detta faktum aldrig inträffat.
Jag är ingen trädgårdexpert, men ändock bott i villa under ett antal år. Vi varken beskar eller skövlade något, det som växte fick växa kanske klippte man av en gren här och där i rent estetiskt syfte.

Så jag undrar: Ha det varit en huligan här under natten som skövlat? Eller är detta utfört på föreningens order utan min/vår vetskap? Har man som boende inga som helst rättigheter utan bara skyldigheter i en bostadsrättsförening? Vet att jag borde gå vidare med det här, men frågan är om jag orkar stå emot pensionärsmaffian, vilka jag starkt misstänker. Det är dem som har tid och ork att gå på mötena, där alla sådana här beslut tas. Vi vanliga arbetande med liv att sköta....hinner ju inte. Kanske får vi då skylla oss själva? Något att fundera på, vi lever trots allt i en demokrati.


Katten är ute nu, hoppas han återvänder helskinnad......

Träningsnörd på äldre dar / åldersnojja???

Det är ju ett tag sen jag skrev här, jag har nämligen inte haft tid att sitta vid datorn. Jag har plötsligt utan tillstymmelse till varning...börjat TRÄNA (???) Döm av min förvåning, det är fantastiskt kul! Jag har även börjat så smått förändra mina kostvanor. Matvagnen idag är fullproppad med grönsaker, frukt och bönor. Har tom lyckats få mina fiskhatande kids till att älska fisk, nåväl i varje fall äta det. Mina fiskrätter "smakar ju inte fisk" (enl den kritiska smakpatrullen hemma). Men jag tänker inte bli nån kostfurir som asteniskt följer någon sorts rutin, typ GI, atkins eller vad det nu heter....utan äter det som gör mej glad :o)

Har lite funderingar kring denna plötsliga förändring i livsstil:

1) Desperat åldersfobi? Njae....kanske kan jag jaga bort några år genom att träna bort några kilon och få bättre kondis. Men äldre lär jag bli i vilket fall...

2) Sjukdomsfobi? Haha...jo må så vara, läst för mycket och sett för mycket om kvinnors tysta hjärtsjukdomar pg a fettma. Men finns andra sjukdomar som är minst lika illa, vilka träning eller ett hälsosamt leverne ej rår på.

3) Mognad/egosfas? Jo kanske det blir så, nu när mina barn börjar bli större att jag börjar inse att jag fakstiskt är en helt egen person som också behöver omvårdas. Genom att ta hand om mig själv mår jag bättre och därmed är jag till större glädje för min omgivning (vilken lessnat på att ha mig sovandes i tevesoffan djupt snarkandes....) även om det innebär att jag är borta någon timme några gånger i veckan.

4) Konstaterar: Det är KUL och smakar GOTT att leva så här, men tog tid att vänja sig. Kanske har jag inte riktigt vant mig än om jag ska vara ärlig, men jag kämpar på. Det var med stor glädje jag konstaterade att mina gamla skidbyxor gick om midjan idag. Avsåg att ihandla ett par nya inför den stundande skidsemestern, men unnade mej istället en ny träningoverall. Jag känner mig piggare och har mer ork än någonsin. Livet är fantastiskt !

Grattis till mej själv ..............!

moderstankar

Städning:

Tar en paus efter att ha skurat och städat. Läste min mail och fick ett roligt om att vara småbarnsmamma. Jag inser att trots hur söta och gulliga små barn kan vara så längtar jag inte efter den tiden. Tonårsbarn kan vara urjobbiga i sina pubertala utbrott. Men det är mänskligt, hormoner kan ställa till det. Det är jag fullt medveten om. Men det behöver inte betyda att jag reagerar logiskt och konstruktivt. Tonåringen klarar i alla fall sina primära behov. De går på toa själv, duscar själv (i timmar tycks det). Om hungern sätter i kan de tom laga sin egen mat. Parkerar jag dammsugaren utanför deras rum så händer det faktiskt att de städar dem. Jag är stolt över dem. Jag älskar dem så att det nästan gör ont. Mina små gulliga bebisar växer upp nu och har omvandlats till två tänkande individer med egna åsikter. Visst är det härligt! Barn äger vi inte vi har dem till låns. Jag börjar så smått inse detta faktum nu. Jag bara lånar dem. Om några år går lånekortet ut. Åtminstone det som gäller kontinuerligt. Om jag sköter mina kort väl, kan jag förmodligen få ett klippkort. Men de har ett abonnemang hos mig. På livstid.

Shoppping:

Jag shoppar inte ofta, för min definition av shopping är inte att släpa runt en matvagn på lokala stormarknaden. Jag syftar på....klädshopping. Kläderna i butikerna har krympt. Inför detta känner jag ingen förståelse. Jag provar den storlek jag alltid haft. Det är med förskräckt uppsyn jag strirrar på den tant som möter min blick i spegeln. Vem är hon? Vad gör hon i mitt omklädningsrum? Det hela slutar ofta med att jag hänger tillbaks kläderna och lämnar butiken pinsamt medveten om att jag borde besökt en annan avdelning av butiken. Inte ungdomsavdelningen, utan den med "big size". Finns många olika namn för denna avdelning. I sin uppfinningsrikedom för att locka kvinnor att inköpa deras kläder har man gett avdelningen coola namn. Men jag vet vad det står för. Jag vet vad det står för i mina ögon. Det står för att tiden och mitt levnadssätt de senaste åren ha satt spår. Jag smyger dit och kollar kanske hittar jag något snyggt i alla fall. Tänker att storleken syns ju inte, lappen sitter väl gömd. Men det är mycket roligare att shoppa tillsammans med min dotter. På henne passar de där snygga kläderna i de där storlekarna jag en gång hade. På henne sitter allt snyggt. Jag brukar stå där och tänka nostalgiskt att tänk att jag såg ut sådär en gång. Vad var det som hände?

"Lycklig är som inte sörjer det han saknar, utan gläds åt vad han har"
(Demokritos)

Under belägring

Idag har det stormat. Det har stormat inom mig, hela mitt hormonella system har sköljt över mig i vågor. Fanns det ett varingssystem så skulle det utlysas tsunamivarning. På min arbetsplats har vi fått installerat blå lampor i taket som skall börja blinka i händelse av en katastrof eller liknande. Jag önskar att mitt hormonsystem hade ett liknade varningssystem. Ett system som skulle varna omgivningen så att de kunde ta betäckning. Eller åtminstone kunna ge mig själv en föraning så att jag kunde ta till flykt och dra något gammalt över mig tills stormen lagt sig. Jag förstår vad som håller på att hända, men ändå inte. Håller jag att på att hamna i övergångsåldern.....vem jag.....redan....? Eller så är det tiden, jag tänker på tiden på året. Denna mörka tid som belägrar vår omgivning hotar att belägra även mig.

Förra helgen kastade jag ut julen. Men jag har lämnat kvar ytterbelysningen, ty annars om jag tittar ut så ser jag bara det stora tomma mörker som finns där utanför. Jag har lite små lampor i buskarna och det står en snögubbe en lysande sak på min altan. Vi har även placerat ut en skylt med texten "vi älskar snö". Jag saknar snön, den lyser upp tillvaron och gör att det ser ljusare ut. När snön äntligen mjukt faller ner från skyn och liksom lägger sig som ett mjukt skyddande bommulstäcke över det stora mörka så känns det som att det finns hopp. Hopp om ljusare tider. Ett annat ljus i mörkret är de underbara människor jag trots allt möter i livet i vardagen, de som lyssnar, de som bara finns och de som vet att jag finns och lyssnar på dem. Utan detta hade jag troligen gått som björnen i ide denna mörka årstid.

Lev idag, imorgon kan det vara försent.

Farväl gamle trotjänare.

Sådärja, nu har jag blivit ägare till en ny bil, denna gången en hon-bil. Det är en hona, är nämligen invsept i en tangoröd dräkt, spinner som en katt när hon glider fram i omgivningen. Hennes ögon liknar en katts med sin sneda glittriga uppsyn. Jag trivs bra med henne, men det är med sorg och saknad jag tog farväl av min gamle tjotjänare, han-bilen den gröna. Han orkade inte längre, hans motor ville inte mer. Jag lämnade kvar honom i utbyte för en liten slant eftersom min arma plånbok inte orkade mer. Man kan säga att jag gav medgivande till orgondanotion, ty han var på ytan sargad av ett tufft leverne. Min förhoppning är ändå att den älskade trotjänaren skall omhändertagas av någon som har tid och kunskap i bilintensivvård. Det stack i mitt bilmodershjärta när jag lämnade över honom i annans vård. Jag är nöjd med min nya hon-bil och lovar att ta hand om henne. Måtte hon ha mer tur och lycka än vad gamle trotjänaren hade.

Önskar dej all lycka och må du hamna i den händiges omsorg!

Kattsöndag

Söndag är en vilodag. Vilat har jag gjort. klev ur sängen klockan 1130 efter att ha myst med min älskade Sune. Jag avser inte heller göra något annat än att vila...och blogga *S* . Håller fortfarande på att lära mig detta. Just nu skriver jag bara det som faller sig in spontant, vet ej än hur min blogg skall "nissjas" (<--hoppas rättsstavningsprogammet här funkar nu) kanske blir det mycket om katter eftersom jag älskar dessa underbara härliga varelser.

Katten ligger mig varmt om hjärtat främst för dess självständighet, de väljer själv och går sin egen väg. Har du väl fått en katt att bli dej trogen vet du att den gjort detta av egen fri vilja. En katt kan inte tvingas eller tränas till kärlek, den bara ger den till dej utav sin egen fria vilja för att den har lust. Katten ger dej kärlek hämningslöst utan några krav. Jo några enkla krav har den: Mat, ren låda om en utekatt att den får gå ut när den vill.

Detta är ingen professionell beskrivning av katten utan mina egna observationer av min katt Sune. ( Se bilder)

Ber om ursäkt för min usla stavning!!!!

Jag har förmågan att slinta på tangenterna (skyller på det nu iaf) därav den usla stavningen *S*

Carpe Diem

havet

Havet betyder mycket för mig.....närheten till det att höra havets sus och brus ger mig ro i själen. I havet kan man simma, åka båt....(åkt ålandsfärjan några ggr *S*) Havet svalkar en varm somar dag. Havet ger liv. Ur haver har vi vårt ursprung (som havanemoner???) *S*

Sitter här fortf och försöker få ordning på denna eländesblogg. Klockan är 0023. Kommer förmodligen att sitta här hela natta och fnula *hihi* Till nån av kidsen kommer in och talar om för mig att nu är det läggdax!

Söndag imorrn, kan sova ut är så skönt att få sova ut, är av naturen en lat person skulle jag bestämt hävda såvida plikten ej kräver annat utav mig på arbetstid. (ifall chefen skulle råka läsa *fniss*) Jag har inte en susning vad detta bloggande kommer att leda till...bara sitta här och lixom skriva????

Efter att just ha varit ledig så längtar jag till nästa ledighet och en vistelse i Åres härliga fjällvärld. Den lukt, det lugn dem atmosfär.....åååå....suktar såå. Far med barna på sportlovet i en förhoppningsvis relativt ny bil med dubbar. Hur detta avlöper får jag berätta senare i veckan.

Lägesrapport just nu...ungdomarna mina skrattar, roar sig med något på sonens rum, kanske xbox, data, inte vet jag vill ej störa deras "lek" :o) Är så evinnerligt tacksam att jag är beskaffad med två underbara varelser som lever i samma knäppa tidszom som jag, mer kontinental än anpassad enligt samhälleliga normer.

Min söta goa katt....han är nog ute på bus....hoppas han kommer in och morgongosar med oss sen ;)

Lev livet idag i morgon kan det vara för sent!

ash...det här går inge bra alls!!!!

la in en bild, ville byta och lixom få den mindre, får raptus av det här.....sa ju det, jag är en riktig sugbloggare!!!! *Frääääääääääs*

rookie på området *suck*

Jaha, så var man (mot min vilja ) bloggare ...Ett stort skämt, men men jag ska iaf prova och se hur det hela artar sig.

Idag har jag inte gjort mkt för samhälls nyttan, varit ledig och bara gottat mig efter en hård arbetsvecka på två hela dagar. Upptäckte till min fasa då jag reggade mitt blogg namn att någon annan hade samma bloggadress...som mitt i min tro unika cybernamn....Simel. Simel är ett påhittat nick, en kombination av mina underbara barns namn. De är åxå spjuvrar som jag, vet att min dotter även bloggar på en annan icke här nämnd sida *S*

Klockan är 2322......kidsen fortf uppe......sonen xboxar, dottra...hm...bloggar *S* katten sover sött i sin egna stol. Allt för nu, et ska förhoppningsvis bli bättre framöver, ej skrivit sen jag slutade gymansiet (= en herrans massa år sen)

Må väl och ha hälsan folks !

// simel