Telefondrömmar

Jag har under en längre tid haft en underlig återkommande dröm. Jag försöker nå en person via min telefon. Det är en smartphone med touchskärm. I drömmer söker jag få kontakt med en viss person som har en stark position i mitt liv. I mitt privata liv. I olika scenario försöker jag nå verderbörande via telefonen utan att lyckas. Jag knappar och hackar på skärmen utan lyckat resultat. Det är just hens nummer som inte går att knappa in. Alla andra nummerkombinationer funkar. Jag är i ett desperat behov av att nå fram till denna person i drömmen. En viktig person. Det är något jag måste berätta. Svetten lackar, ångest och panikkänslor hägrar i drömmen.

Idag hade jag den här drömmen. Jag kände som jag kom till klarhet. En annan mycket viktig och älskad person visade mig vägen i drömmen. Nu måste jag bara samla mod. Detta känns jobbigt. Att ta beslut. Vill inte. Tänk om det blir fel? Tänk om det inte finns någon återvändo? Jobbiga tankat snurrar runt i min skalle så jag bli alldeles yr. Jag har varit här förut. Känns igen. Vill inte vara här. Vägen är visad. Ett förslag. Det är nu upp till mig att ta beslut om jag vill gå in på denna nya väg och beträda okänd mark. Okänd men ändå trygg. Eller ska jag stå kvar och våga möta det otrygga som kanske kan leda mig in på en ännu bättre väg? Jag står inför ett val. Jag avskyr att välja. Men jag måste. Snart!

Kampen mot mina måsten

I morse väcktes jag ur min skönhetssöm av att sonen kom hem från sina nattliga övningar i storstadens mystik. Jag noterade sömnigt detta faktum utan att ha en tanke på att kliva ur den varma mjuka sängen. Täcket omslöt mig som om det villa tala om för mig att jag skulle ligga kvar länge och såsa. Dottern sov djupt i sitt rum. Sonens bökade i köket aktiverade mina 2 katter. Vilka ville ha mat. De kände sig manade att väcka mig, trots att sonen var uppe. Jag kämpade emot men fick tillslut ge mig då den minsta lilla terroristen hade lyckats forcera mitt fort av omslutande täcke. Min fot utsattes för en punkt attack. Rent bokstavligt. Punkterades av sylvassa kattungeklor. Så jag fick masa mig upp och utfodra de utsvultna. Sonen hade redan hunnit inta sängläge. Att återgår till sängen med en aktiv kattunge var inte att tänka på. Dessutom var jag fullt vaken vid det här laget.

Min första instinkt var att börja ta tag i alla hushålleliga måsten. Alla tomflaskor och dito burkar. Disken som belägrat diskbänken. Högen med kartonger som kattungen gjort frivolter i. Dammråttorna som börjat bygga bo under soffan. Suck. Jag tittade ut genom fönstret och såg regnet strila ner. Alltså gick ett annat måste bort. Att ta den dagliga promenaden. Insåg i detta läge att det var tillrådligt att fylla på med ny energi innan jag gjorde en insats i måstesvärlden. Kaffe och morgonteve. Slår mig ner i soffan. Katterna likaså. Mys! Plötstligt känns alla dessa måsten inte så viktiga längre. Jag känner hur de krymper till mikroskopisk storlek ifrån sitt dinoaurieformat de hade för nån kvart sedan. Ungdomarna snusar gott ifrån sina rum. Jag beslutar mig för att skjuta upp mina måsten. Vid det här laget syns de inte alls. De har krympt till obefintlighet. Jag känner hur en varm känsla av ingenting sakta sköljer över mig. Insuper helgen. Talar tyst om för mig själv att jag är värd detta. Som jag kämpat och presterat hela veckan. Nu är det min tid. Jag väljer att inte se måstena just nu. Det känns bra!

"All början är svår" - Japanskt ordspråk