Om att vårda det vi har.

Så jorden gick inte under 20121221. Som Mayaindianerna förutspått. Det finns olika teorier om denna kalender. Tydligen så börjar den om nu. Jag läste någonstans att den kan liknas vid en färdmätare i bilen. När den nått upp till högsta gränsen så går den ner på noll och börjar om. Den tanken tilltalar mig. Att få börja om på nytt. Jag tror vi är många som kan ta lärdom av detta.

Det jag mest funderar över är att vi behöver var mer rädda om det vi har just nu. Att inte vara så rädda att förlora något. Att inte förlora oss i jakten på mer. Speciellt nu i juletid. Att vara här och nu och ta vara på det vi faktiskt har. Njuta av det positiva som finns. Hur vidrigt det än må vara för vissa av oss så finns det alltid något ljus någonstans. Kanske i en person som finns där för dej just nu i den stund då du behöver det som bäst. När alla andra tycks svika. En varm katt som vilar på din mage. Den där boken du aldrig orkade läsa ut. Jag talar om de små händelserna i vardagen vilka inte behöver vara livsavgörande men som tillför energi. Du väljer själv. Ta för dej av livets lilla goda! För det är du värd. Det finns bara en av dej och det är du.


"Att vara nöjd med lite är svårt!
Att vara nöjd med mycket är omöjligt!" - Marie von Ebner-Eschenbach

Det barnsäkrade samhället

Jag har i veckan som förfarit tagit del av debatten angående årets julkalender. Präster och dito förståsigpåare beklagar sig hur hemsk och vidrig denna är för barnen. Att den inte skall ses av minderåriga utan vuxet sällskap. Just det!!! Det är detta som förundrar mig. Är det så illa idag att barn i dagis/skolåldern sitter ensamma i soffan och tittar på teve?  Förmodligen är det så. Deras föräldrar har ju ett jobb att sköta. En karriär att göra. En uppsjö av självbekräftande aktiviteter efter jobbet att ägna sig åt. De behöver tjäna mängder av pengar så de har råd med barnens ipads. Så de kan betala barnflickan som hämtar telningarna på dagis.

Detta gör mig rädd. Rädd för framtiden. Vad skall det bli av dessa 2000-talister? Behövs inte föräldrarna i barnens liv? Kanske är jag gammaldags. Mina barn är födda på 90-talet, med skilda föräldrar båda ensamstående. Vi prioriterade barnen. Undvek involvera nya "mammor och pappor" i barnens liv. Såg till att finnas för barnen. Barn har vi bara till låns. Under en kort period i livet. Jag skulle önska att även ni som har barn idag kunde unna er mer tid med era små istället för att köpa prylar till dem. Det talas om "egentid". Vad är det? Jag skaffade inte barn för att jag ville ha "egentid". Jag har aldrig förstått vad det innebär. Kanske raljerar jag nu. Det står jag för i såna fall. Hur hinner man med att arbeta heltid och ha alla dessa egenaktiviteter, relationer och samtidigt räcka till för sina barn? Inte undra på att folk blir sjuka av stress.

Barn idag har ca 2-3 aktiviter till vilka de skjutsas av stressade föräldrar. Varför? Vad är det för fel att bara sitta ner och vara med sina ungar? Eller att ta en tur ut i naturen?

Konsekvensen av detta beteende blir att dessa föräldrar till mindre barn på 2000-talet kräver att samhället görs totalt barnsäkert. Är detta vettigt? Det säkraste som finns är väl att ha en mor eller far som går bakom och visar vägen. Att skaffa barn är ett livslångt ansvar. Inget man kan köpa sig fri från. Det slår tillbaks. För eller senare. Eller har vi redan börjat se tendenserna i "skötdejsjälvochskitiandrasamhället"? Detta kan vi inte förebrå 2000-talisterna för. Utan oss vuxna som låter dem växa upp i tron att detta är det rätta förhållningssättet.

"Barn gör inte som du säjer. De gör som du gör"