Hamsterguld

Idag blev vi med hamster. Till saken hör att vi redan har en styck katt, en ödla samt en kampfisk. Vi besökte den lokala djuraffären för att köpa syrsor (livs levande med vilka man utfodrar ödlan). Av någon anledning hade de strategiskt placerat en bur innehållande bland annat en guldhamster mitt i butiken. Den gick inte att missa. Man formligen snubblade över den. En stor fet sak. Vi blev kära i den och jag tog upp den och började gosa till dotterns förfäran "Du fattar väl att den tillhör någon?" upplyste hon mig i anklagande ton och med dito blick. Det visade sig att det gjorde den inte alls. Djurhandlaren informerade oss i saklig ton att buren stod där för att den skulle vidare på avlivning. Inte på grund av sjukdom utan på grund av ålder. Den gick inte att sälja. Vi skulle få den gratis. Min kloka dotter undrade om åldern. Hon sa att vi vill ju inte att den ska dö direkt. Det visade sig att den bara var tre månader. I hamstervärlden är det tydligen "gammalt", dock har de en förväntad livslängd på cirka två till tre år. Den var så fin med sin stora kropp och sin lena glänsande päls. Den tittade på oss, djupt i ögonen med sina svarta små ögon. Dottern hade tjatat i flera år om en hamster. Anledningen att vi inte skaffat en beror på det faktum att vi har katt. En ypperlig jägare. Som jagar möss, vilka påminner om hamstrar. Sagt och gjort, vi fick hem den i en låda. Jag tyckte hon var värd den som hon kämpat i skolan. Dessutom kostade den oss inte ett öre.

Väl hemma gick jag ut i förrådet och hittade den gamla avdankade hamsterburen som fanns kvar av någon outgrundlig anledning. Det är troligen ett decennium sen vi hade hamster sist. Vi har haft ett antal marsvin och en kanin. Deras burar hade vi dumpat på sopcentralen förra sommaren. Inte hamsterburen. Hade vi en tanke där kanske?

Dottern rengjorde noga buren. Diskade den i duschen. Jag var vakt åt den mycket rymmningsbenägna krabaten och kunde därmed bekanta mig med det lilla livet. Så när det väl var dags för dottern, själva "ägaren" att ta upp den, blev hon biten! Jag fick svartsjuka blickar som kunnat mörda genom pansar. Jag hade gjort så att hamstern kommer att älska mej mer än henne medans hon slet hund med burtvätt. Jag är alltså ond. Dottern har nämligen haft en dröm sen hon var liten om att bli veterinär. Nu informerade hon mig i bitter ton att det var jag som borde arbeta med djur istället. Tanken lockar. Att byta yrkesbana ett halvsekel ung är dock inte det enklaste. Jag är så bra med djur sa hon. Jag är så orädd. Jag funderade en stund och replikerade med att även jag kan vara rädd, men att jag i ren naivitet alltid utgår ifrån att alla vill mig gott. Kanske är jag bara ett ondskefullt monster helt enkelt? Ett tonårsmamma monster......

Eller så är det bara en illa vald kombination av tonårshormoner vs övergångshormoner. Den kram och det kärleksuttalande jag fick senare är värt mer än allt guld i världen. Hamster guld.

"Bättre älskat och förlorat än att aldrig ha älskat" - Okänd författare

Den moderna kommunikationens finurlighet

När jag var barn och i tonåren fanns förutom det naturliga sättet att prata rent fysiskt mun till mun den här analoga telefonen (se bild ) Det var en så kallad fast telefon, det vill säga den var med en sladd kopplad till ett vägguttag och som bilden visar löpte en krullig sladd ifrån själva apparaten till telefonluren i vilken man pratade.  Med nummerskivan tog det sin lilla tid att så in numret på. Nödsamtalet var på den här tiden 90000. Fem hela siffror att slå in i då man befann sig i absolut nödläge. Jag minns fortfarande det surrande ljudet som uppstod då man slog på skivan. Jag menar inte att man bokstavligen slog på skivan våldsamt med knuten näve, utan man stack fingret i det finurliga hålet tills man uppnådde det nummer man ville ha och släppte sen loss skivan så den sakta fick rotera tillbaka. Därefter upprepades den här proceduren det antal gånger som behövdes innan hela telefonnumret var inslaget. På tiden det begav sig var de flesta telefonnummer inte längre än fem siffror. Möjligen om man skulle ringa ett så kallat rikssamtal, vilket var extremt dyrt så det gjorde man inte i onödan. I de fall man ringde ett sådant samtal la man till två till fyra siffror om jag nu minns det hela korrekt. Kan finnas lokala avvikelser. Vi visste inte vad stress var på den här tiden. Jag tror faktiskt inte ens ordet fanns i svenska språket. Man gjorde det man skulle tills det blev klart. Eller så la man undan det och tog upp det vid ett lämpligare tillfälle.

Idag hörde jag på morgonnyheterna om Auevera http://sv.wikipedia.org/wiki/Ayurveda en indisk livslära som i princip går ut på att man ska lyssna inåt och gå och lägga sig i tid för att kroppen ska få vila upp sig. Detta låter precis som då det begav sig. På tiden jag inte visste vad stress var. Min mamma sa till oss barn: "Ni måste äta ordentligt och nyttigt och gå o lägga er i tid för att kroppen ska må bra och för att ni ska orka" Hur logiskt och naturligt som helst. Då. Inte nu. Idag har vi så mycket viktigare för oss att vi hellre betalar dyra pengar för att gå till diverse coacher och livsgurus för att lära oss att äta och leva rätt. När vi likaväl kunde ha frågat vår mamma eller liknande.

Igår hade jag en underlig upplevelse. Jag menar med igår alltså år 2012 i nutid. Jag fick ett sms från min 15 åriga dotter att hon "skulle in till stan och kolla på nått boyband, typ fanträff. Så jag skippar träningen idag". Det hör till saken att jag och hennes gode far betalar dyra pengar för att vår älskade raring ska få träna gymnastik flera gånger i veckan. Efter en skada har det blivit sämre med detta. Det är snart ett år sen skadan skedde och idag springer hon te x helt obehindrat till och från bussen etc. Jag uppfattar det som att hon tröttnat på träningen, men ibland kommer hon igen. Nyligen hade vi köpte en tävlingsdräkt för ytterligare dyra pengar i tron att NU är hon på gång! Hon riktigt tjatade sig till den och uppgav till och med att hon var tvungen att ta emot den. Må så vara. Så när hon på väg till stan skickar ett sådant sms med den informationen triggar jag givetvis direkt och ringer upp "ungen" och upplyser henne om att hon inte själv kan bestämma när hon ska in till stan och strunta i gympan bla bla. Hon ska i vilket fall be om lov. Fråga. Inte informera. Samtalet avslutas och jag får av någon outgrundlig anledning dåligt samvete för att jag var irriterad på henne. Strax därefter känner jag där jag står på min altan med jordiga händer efter att ha planterat ut växter, ett par armar slingra sig upp bakom min rygg. Jag känner en svag doft ev tonårsparfym och hör henne viska i mitt öra "mamma jag älskar dej". Hennes kamrat med vilken hon hotat förlöpa till stora staden står i hallen och väntar tålmodigt. Hon ler ljuvt och hälsar artigt på mig. Innan jag vet ordet av har jag som i trans erbjudit mig att skjutsa dessa vackra damer till tunnelbanan in till detta i mina öron hotfulla och förskräckliga evenemang. "Fanträff på Götgatan". Jag minns inte idag vad bandet heter. Något nytt pojkband, vilka tycks ha återuppstått igen till  unga flickors stora glädje.

Jag transporterar dem till den lokala tunnelbanestationen till vilken de självklart skulle kunnat ta bussen till. På något sätt ville jag hålla kvar min ängel ett tag till tror jag. I bilen hör jag kompisen säja att hennes mobil laddat ur. När jag avlämnar dem vid stationen är det sista min dotter häver ur sig att även hennes mobil snart laddar ur. Jag hör det. Säjer att då får hon passa en tid. 19:30, dottern är då redan på språng över torget.

Väl hemma står jag helt rådlös sedan jag konstaterat att hennes mobil självklart är urladdad. Galna tankar om maskopi far igenom min skalle. Jag fantiserar hejdlöst om att ungen ska vara ute hela natten och delta i vilda orgier med dessa unga hormonstinna musiker. Därefter sansar jag mig och börjar laga mat. Sonen är hemma och hungrig. Jag tar upp "problemet" med hennes urladdade mobil och att vi avtalat en tid. Sonen betvivlar starkt att hon kommer att passa tiden. Vilket spär på min oro. Hur får jag tag på henne? Ångesten kryper allt närmre. Vad som helst kan hända en söt tjej på stan. Sonen tittar slött upp ifrån sin tallrik och säger "Mamma, ta det lugnt. Det är ingen fara, hon kommer. Du behöver inte smsa hela tiden. det är jätte irriterande när du hör av dej en gång i timmen till mig när jag är med kompisar" Jag meddelar sonen att jag vill ha kommunikation. "Men en gång i timmen" suckar sonen djupt. Jag tycker han överdriver och vidhåller vikten av att man hör av sig när man är ute på nätterna som det förhåller i hans fall. Han är ändå 18 år. Inte 15. Jag är en klok och förståndig mor. Sonen avslutar det hela med "Det känns för mig som att du tror att jag ska DÖ när du vill att jag hör av mig hela tiden....jag är ju bara med mina kompisar" Men det är ju det jag tror, svarar jag trött. Tystnad. "Om hon inte är hemma innan 22 blir jag orolig, men hon kommer mamma." avslutar sonen konversationen. Jag beslutar mig för att ta mig samman och vänta med att släppa ångesten fri tills klockan slår 22:00.

Eftersom vi på något vis ändå hade kanske kommit överens om en tid kl 19:30 så beger jag mig till stationen.  Jag har inget minne av hur vi sa, kanske sa jag åt henne att vara hemma vid den tiden. I sådana fall vore hon redan på bussen och vi skulle gå om varandra. Jag ber sonen be henne ringa mig om hon kommer hem. Väl framme vid stationen parkerar jag bilen och börjar gå mot torget. Jag hör en ljuv stämma "men kolla där är ju din mamma!" och vad skådar mina ögon?! Där står de. I tid. Oskadda. Dotterna berättar att hon själv fått panik när mobilen laddade ur och att de försökt ringa ifrån en telefonautomat. Jag visste inte att det ens fanns sådana apparater fortfarande år 2012. De hade lånat den krona som fattades av någon men det visade sig att automaten var plomberad för mynt. Endast kort eller SMS. Idioti! Om man kan skicka ett sms behöver man väl inget telefonautomat? De utgår väl ifrån att alla har kort. I alla fall slutade allt gott, och jag öste över tjejerna med beröm för att de varit så fantastiskt rådiga i sin vilja att kommunicera och för att de passat tiden. Konstaterar milt sagt, att i det moderna samhället är vi allt för beroende av modern teknik, när den sviker blir vi överdrivet sårbara.

Undrar om det ändå inte är så att all var enklare förr? Jag var ju själv tonåring då det begav sig på det ljuva 70-talet. Har ändå en känsla att man mer tog dagen som den kom. Eller....? Kanske ska jag fråga min mamma!

http://www.youtube.com/watch?v=TL0EoXdpOqg&ob=av2n

"Allt är möjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid." - Okänd författare

Kattlarm

Jag inköpte häromdagen ett så kallat kattlarm, vilket är en gadget med en sensor man placerar ovanför kattens väntplats som avger signaler trådlöst  till en mottagare man har inomhus. Detta till synes märkliga inköp hade sin föklaring i att jag lidit av sömnsvårigheter på grund av oro när katten var ute om natten och jag inte hörde dess krafsande på altandörren. Alternativet att hålla den inne nattetid är inte heller något att ens tänka på eftersom våren har infunnit sig och den bara ska ut! Min duktiga dotter som även har unga ögon nog för att kunna läsa den extremt finstilta texten pillade tålmodigt isär denna gadget under min "glada" tillrop exvis: "akta nu så du inte tappa den där lilla skruven för då är vi rökta..." och liknade uppmaningar. Min dotter är en mycket tålmodig 15 åring men då jag såg att färgen i hennes ögon började skifta till en mörkare nyans tog jag ett klokt beslut att börja laga middagen istället. (Hade dessförinnan gjort ett krampaktigt först till att byta uppgift med henne för jag tycker det är trist att laga mat) Jag fick mörka blicken. Jag funderade en stund medan jag rörde i grytorna och en doft av thaikryddor spred sig i köket varför ska det vara så svårt att göra saker tillsammans. Hade sonen varit hemma hade förmodligen både jag och dottern med sura miner dumpat kattlarmsgadgeten på sonens bord med orden "det här får du fixa som är teknisk". Han var ute, troligen på någon av de otaliga studentskivor eller 18 års tillställningar han ränt på hela våren. Jag står tyst och rör i grytorna blickar försiktigt mot köksbordet där min dotter sitter o pillar med den där saken. Jag noterar att hon har problem men bestämmer mig att inte ge mig in i den (döds)leken. Det är säkert viktigt för henne att "kunna själv".

Plötsligt utan att jag liksom märkt av att hon rest sig från sitt pillande vid bordet står hon bakom mig och frågar leende "mamma, vill du ha en kram?" Är hon inte bara för underbar tänker jag. Därefter frågar jag om hon kanske behöver mina något vassare naglar som hjälp för att få upp prylen. Jag konstaterar då att det är två små skruvar i den som måste bort innan man kan öppna. Ler mjukt och tänker på stackaren som envist slitit sina naglar med att få i sär den. Var i allsin dar har hon fått denna envishet ifrån? (Läses med mild ironi) Detta är förmodligen en fråga man ska ställa till min mamma. Plötsligt så noterar jag att vi finner ett samarbete, som ett team. När jag pillar och uttalar ramsor vilka inte passar sig för detta forum så tar hon tag i sleven och rör i grytorna vid spisen och lämnar mig ifred. Sedan vi med gemensamma krafter lyckats pilla isär alla delar och installerat batterierna så är det dax att skruva upp sensorn på väggen. Jag har kontrollerat nog innan jag införskaffade den att det fanns trä på lämpligt ställe att skruva i. Dottern tar på sig den ärorika uppgiften med själva iskruvandet, vilket inte alls går. Jag gör ännu ett misslyckat försök. Då går jag helt sonika och hämtar hammaren och ersätter skruvarna med småspik och slår upp saken på väggen. Punkt slut. Det lär bli ett elände sen om vi vill demontera den från väggen. Det är en senare fråga. För framtiden. Vi är här och nu. Vi konstaterade att vi behöver en ny skruvmejsel med liten spets med med ett stort handtag så att man får kraften att skruva i den hårda väggen. Skam den som ger sig, det gick alldeles utmärkt slå in spik!

Katten sov lugnt under hela proceduren på sin nyfunna plats av kuddar och den hade givetvis inget intresse alls av att gå ut för att testköra vår nya gadget. Jag ville nästan bära ut djuret för att se om det funkade, men hejdades av dottern. Katten gick (mycket) senare ut för natten, jag var upp flera gånger för att kolla om han var där. På morgonen sen fann jag honom sovandes i sin korg alltså vid sin väntplats. Inte ett ljud från den eländiga mockajängen, vars sensor var riktad rakt ner mot denna plats! Däremot reagerade den på oss när vi öppnade altandörrn. Vi justerade den något och nästa natt så faktikst väcktes jag av ett outhärdligt jamande som utav en katt i nöd. Jag for upp som skjuten ur en kanon och undrade vad som hänt vår lille raraing och drog mig samtidigt till minnes att det var larmet som utlösts. Mycket riktigt, där stod vår lille misse. Kall, blöt och hungrig. Mackapären verkar funka och jag har fått mig en god natts sömn utan oro för den lille raringen. Teknikens under:

http://www.youtube.com/watch?v=hNKVsCTb-Mc


Här är en länk till sidan jag köpte den för den som är intresserad:

http://www.coolstuff.se/Cat_DoorBell?gclid=CNCQlMPK9a8CFecumAodB0bEEg

Skogens mystik

Trots att jag i barndomen växte upp i Skåne så har jag alltid älskat skogen. Jag borde uppskatta det öppna landskapet som den skånska myllan erbjuder. Man ser så långt ögat når och inget lämnas åt fantasin. I skogen däremot triggas min fantasi igång. Vad lurar bakom trädet där? Detta borde skapa ångest, men genom att känna mig omsluten av träden invaggas jag i en känsla av lugn och ro. Här kan jag bara vara just här och nu. Insupa doften av barr och mossa. I skogen släpper jag loss alla sinnen och låter dem bara flyga fritt utan krav och måsten. Jag bara är. Här finner jag lugn och ro i sinnet. Jag kan vara mig själv för en stund i ett totalt kravlöst tillstånd. Sen kommer alltid verkligheten ikapp. Förr eller senare. Men här kan jag andas och återhämta mig. Ta dagen som den kommer.

Jag hittade en dikt med några fina ord att begrunda:

Dagen i dag är en märklig dag.

Den är din.

Gårdagen föll ur dina händer.

Den kan inte få mer innehåll

än du redan givit den.

Morgondagen vet du ingenting om.

Men dagen i dag har du.

Använd dig av det.

I dag kan du glädja någon.

I dag kan du hjälpa en annan.

Dagen i dag är en märklig dag.

Den är din.