En linda av trygghet

Vi lever i trygghetsnarkomanernas land. Inlindade i bomull. I Landet Lagom är trygghet en rättighet. Det faktum att vi har rättigheter är en rättighet. Vi lever nog i det tryggaste landet i världen. Vad gör vi när den trygghet vi förväntar oss inte fungerar? När bubblan spricker? Då står vi handfallna och förväntar oss att "någon" (=samhället) ska komma och rädda oss. Vi har ett bra trygghetssystem i vårt land. Kanske det bästa. Frågan är hur länge? Samhället är i förändring där ensam är starkare. Jag ställer mig tvivlande om vi är redo för detta samhälle. Vi har i generationer levt i tron att här är man skyddad ifrån allt ont. Den nya curlade "Generation X" är definitivt inte redo. Eller? Måhända är det möjligen så att det är vi föräldrar-curlinggenerationen-som vill tro detta. Så att vi kan fortsätta att curla dem hela livet. På så vis får vi bekräftelse på livtid och känner oss "behövda".

Ibland måste det få göra ont. Vi måste våga få må dåligt utan att känna skam. Att leva måste få kännas. Hur vet vi annars att vi lever? Vi måste tillåta även de "sämre" känslorna såsom ilska och sorg. Speciellt den förstnämnda är mycket tabubelagd i Landet Lagom. De gamla japanerna är ett annat folk med en annan kultur med en helt annan historia. De gamla japanska temästarna slog ofta sönder dyrbart porslin, för att de tyckte det blev mycket vackrare när det var reparerat. Av detta kan vi ta lärdom. Ibland måste man tillåtas få gå sönder för att sedan repareras. Slutprodukten bli kanske till och med vackrare. Något att tänka på. De var kloka de gamla japanerna.

"Enda anledning till att tiden finns, är för att inte allt ska ske på en gång"-Albert Einstein

Härskartekniker

Idag tänker jag inte skriva så mycket. Utan länkar till en intressant och läsvärd artikel som belyser det jag vill beröra. Den handlar om de 5 härskarteknikerna. Vilka är som följer:

1. Osynliggörande

2.Förlöjligande

3.Underhållande av information

4.Dubbelbestraffing

5.Påförande av skuld och skam

För mer läsning och förtydligande i ämnet rekommenderar jag följande länk:

http://kilden.forskningsradet.no/c16881/artikkel/vis.html?tid=35132

Självklart anser jag att vi människor inte ska utföra dessa tekniker. Tyvärr är de ett tacksamt redskap i jakten på makt och fullkomlighet, vilket är ett mänskligt behov att beakta i umgänget med andra. Medvetandegör vi dessa tekniker undermineras de på sitt eget grepp. Att leva i tron att alla vill gott är att lura sig själv. Så vad är rätt och vad är fel?

" Det kan ofta vara mycket orätt att utöva rätt" - Marie Von Ebner-Eschenbach

Som en apa i trädet

"I ett träd satt det en mängd apor. De som satt högst upp i trädet hade utsikt uppifrån sin höga position och kunde beskåda ett hav av leenden. De som satt längst ner kunde endast blicka upp mot en djungel av rövhål."

Rolig, för att det är en intressant liknelse över hierarkier. Jag har alltid strävat mot toppen i jakt efter månen. Mitt motto har varit " sträva mot himlen så kanske du når trädtopparna". Kanske just för min rädsla för att sitta på botten och endast få äran att beskåda ändalykten av dem som lyckats bättre. Nu har jag tillfälligt klättrat ner från toppen och sällat mig till bottenskiftet. Lämnat min pidestal av "duktighet". Då undrar jag stilla hur jag ska klara av att ta emot all skit som formligen kommer att falla ner mot mig? Framför mig såg jag då en skyddsdräkt. Ett sätt att hantera att livet inte alltid är perfekt. Att alla inte är goda helt enkelt. Bör jag införskaffa mig verktyg och ett skydd så att jag kan hantera detta fakum av verklighet? Eller ska jag bara släppa in och gilla läget?

Här är en länk till en bra låt som relaterar till dagens funderingar:

http://www.youtube.com/watch?v=fBQN_jTkH-8

Berg och dalbana

Jag har fått tid för återhämtning. Äntligen borde jag känna lycka, men Jante står och knackar på min dörr med sin förmaningar. Jag väljer att inte öppna den dörren. Släpper inte in. Jag ska vara egoist nu. Tänka på mig själv och samla energi.

Att i åratal ha undertryckt mina egna personliga behov i form av konstnärligt skapande, träning och bara tid för reflektion har gjort att jag så att säga hamnat i en dalgång i livet. Enveten som jag är rusar jag upp på berget hela tiden. Når nästan toppen och rasar lika fort igen mot dalen. Någon sa klokt nog att man måste klättra långsamt. Stanna upp och fundera på varje platå. Beskåda utsikten. Jag tror jag har ett driv mot toppen för att jag räds dalen. Det mörker jag tror sig finnas där. Att jag ska dras ner för att inte komma ur. Det finns en gräns hur många gånger man orkar falla och nå botten. Ibland måste man stanna upp och staka vägen. Idag är jag bara. Det är jag stolt över. Jante bankar hårt på på min dörr i ett iver att rycka med mig på sin resa mot toppen. Jag stannar här , slickar såren och vilar ut. Dax att ladda batterierna. Hur klyschigt det än låter.

" Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet" - Stig Johansson

Semlor som morötter

Förmodligen tog jag i för hårt igår, när jag i ett rus av endorfiner kastade mig över gymmets alla leksaker i ett tillstånd av nyfunnen lycka. Jag har uppenbarligen bara en av och på knapp. Vad lagom är vet tydligen inte jag. Kanske därför jag ofta uppfattas som väldigt "osvensk" i mitt temperament. Idag känns det som hela min kropp är som överkörd av en ångvält. Så jag unnar mig en vilodag. Trots att jag svullat på en semla på kafferasten. Kanske inmundigar jag en till vid kvällsfikat. Jag är värd detta. Hörde en rolig kommentar på arbetet idag vid fika bordet. Någon ansåg att det var så bra med morötter och syftade på semlorna vilka företaget bjöd på. Semlor som morötter. Uppskattning är guld värd. Vi behöver alla bekräftelse i någon form. Någon har sagt till mig att jag måste bekräfta mig själv. Det är inte samma som att få bekräftelse av andra, eller ännu bättre att få ge bort densamma. Kontentan av det hela är att jag bli bekräftad av att andra blir bekräftade av att jag bekräftar dem.

"Livets svåraste fråga är om livet har någon mening. Svaret är: Upplev livet som meninsfullt och du skall finna frågan meningslös" - Dag Hammarsköld

Kampen mot min latmask

I morse när jag vaknade så såg jag ljuset. Jag menar bokstavligen och inte i form någon fantastisk religiös insikt. På något sätt har det faktum att solen sakta börjat höja sig och med försiktighet börjat sprida sina strålar över vår klothalva gett mig en dos av sin energi. Det dunkla mörker som belägrat mig känns som bortblåst. Ändå ligger snön som ett tungt omslutande lager kvar i någon sorts envishet. Jag har valt att bortse från det faktum att min termometer visar på några minusgrader. Jag uppfylls av en inre värme som inte går att beskriva i ord. Jag ställer mig frågan vad denna plötsliga energi fått sin kraft ifrån? Eller egentligen borde jag inte ifrågasätta det. Utan bara njuta av glädjen. Av endorfinruset. Jag har bestämt mig för att börja träna igen. Att helt enkelt ta tag i mig själv och rycka upp mig ifrån vinterns soffdvala.

Konsekvensen blev att jag gick och tränade. Den känsla som då infann sig var som ett rus. Jag insåg att jag saknat närvaron av endorfiner. Att just frånvaron av dem varit orsaken till mörkret som fattat ett stadigt tag om mig under vinterns dvala. Eller så är det just känslan att ha övervunnit mig själv som känns så otroligt lustfylld.

Att ha vunnit över min egen latmask.

Maktlöshetens dilemma

Hörde idag om en tragisk händelse i trakten där vi bor. En vuxen son hade mördat sin mamma. Till historien hör att han varit intagen på rättspsykiatrisk avdelning 1987-2002 efter då i ett psykotiskt tillstånd berövat livet på sin far. Därefter bedömdes han som färdigbehandlad och "frisk". Vederbörande hade även vid det senaste mordet varit psykotisk. Detta för tankarna till psykvården i vårt land. Vad har hänt? Hur kan en människa tillåtas leva ute i samhället när han/hon uppenbarligen är livsfarlig för sin omgivning. Tyvärr drabbar detta ofta de närmaste i familjen på olika sätt, inte alltid så dramatiskt som den ovanstående berättelsen beskriver. Men det drabbar och tär på familjer på olika sätt. För vem har samhället egentligen ansvar? För alla innevånare torde svaret bli. Är det ens rimligt att låta en sjuk individ leva ute i samhället med risk att skada sig själv eller någon i sin omgivning? Hur många "tickande bomber" går fritt ute bland oss? Eller har vi som medmänniskor ett ansvar, att signalera när något inte står "rätt" till. Jag tror de är för mycket att begära att de med osynliga sjukdomar ska kunna beläggas med detta ansvar. Men vi vill sällan lägga oss i eller bli inblandade med risken för att drabbas av obehagliga konsekvenser. Därför blundar vi tills något händer.

Jag känner en våg av maktlöshet skölja över mig när jag betraktar detta dilemma.

Mot det okända

Min äldsta börjar närma sig vuxen ålder. Om några veckor är han myndig enligt svensk lag. Han börjar så smått lämna boet. Tittar ut och testar vingarna. Jag vet ofta inte om han kommer sova hemma eller hos vänner. På något vis har jag tagit det hela med ro. Snart ska han lämna boet. Även om han just nu bara står på farstutrappan och kikar ut mot det okända.

Som mor borde jag inte då känna en oro? Jag gör inte det, utan känner en sorts stolthet. En känsla av värme ger sig till känna. När han väl är hemma och slår sig ner bredvid mig i soffan, berättar om vad han gjort. Efter åratal av tystnad från pojkrummet där han suttit i sin sambandscentral och endast kommit ut då doften av mat spridit sig i hemmet. Vi börjar få en slags annan gemenskap, en mer vuxen. Jag älskar utveckling, att se människor växa. Därför är det en ynnest att få vara mamma.

Livet är fantastiskt!

Jantelagen

Vi styrs mångt om mycket i vårt kära land av Jante. Det är så djupt rotat att vi oftast inte ens märker av det. Den berömda svenska avundsjukan. Du ska icke tro att du är något. Den som försöker stå emot och ändock sticker upp blir snabbt nertagen på jorden. Man ska vara lagom. Inte för mycket. Men vem avgör vad som är lagom? Vad betyder egentligen ordet? Det är ett urtypiskt svenskt ord vilket inte står att finna i någon annan kultur. Skall vi till och med tillåta oss att vara stolta över vårt "lagom"? Är det kanske detta begrepp som i sekler hållt oss utanför krig och andra fasor som härjat i vår värld? Vad står detta "lagom" för egentligen?

Jag vill helst inte tro att det står för feghet. Att vi smiter undan. Gömmer oss som strutsen gömmer sitt huvud i sanden. Är det en enorm vishet med vilken vi beskyddas och skonas ifrån världens ondska? Ändå beundrar vi i smyg den som vågar dra upp sitt huvud ur sanden och höja sig över det som är lagom. Den som vågar stå upp för sin sak. De besvärliga och jobbiga. De som uttrycker det vi alla egentligen vill ha sagt. Dem dömer vi hårt sedan vi skördat frukten av deras mod. Att själv ta ställning kräver mod och innebär en risk att förlora sitt "lagom". Den ställning man då tar är att inte välja att ta ställning.

Frågan är om det är värt det?

Att känna tillit

En definition av tillit kan vara:

" Tillit är ett förtroende, en övertygelse, att man kan lita på någon eller något för den delen och att vara övertygad om någon händelse, beteende eller handling." - källa Wikipedia. Som barn är man i en beroende ställning till vuxna och känner en instinktiv och naturlig tillit till andra människor. Vuxna gör det som är rätt. Jag läste i tidningen idag om en vikarierande lärare som haft sexuellt umgänge med sina elever på en högstadieskola i landet. Detta fick mig att tänka på tillit. Vi som föräldrar har även en starkt tillit till att systemet fungerar. Att de som anställs på instutioner där barn tas om hand noggrant granskas. Tyvärr ter det sig inte vara så i ett samhälle där det råder brist på lärare. Vem som helst tas in, plockas direkt ifrån "gatan". Förmodligen gör man sig inte ens besväret att kontrollera att de ens har behörighet som lärare. Än mindre att kolla upp i brottsregistret. Våra ungdomar får ta konsekvensen och riskerar utsättas för ohyggliga handlingar som förstör deras tillit för all framtid.

Ändå förvånas vi vuxna när vi ser att barn gör sig eller andra illa, skär sig eller i värsta fall tar sitt liv i desperation. Kanske har just detta barn varit utsatt för detta jag läste i tidningen idag. Vad är det som gör att vi inte ser? Att vi inte orkar vara närvarande och verkligen se och vara lyhörda för våra ungdomar? Vi är uppslukade av karriär, måsten och alla aktiviteter vi tror att våra telningar behöver. Vi är så upptagna av att springa fortare så vi missat det som är viktigt. Vi måste stanna upp. Att vara här och nu. Vi borde alla ta lärdom av detta.

Lev i nuet, du får aldrig igen just den här stunden som är här och nu.

Om förlåtelse

Förlåt är ett ord som är svårt att få fram när man gjort en blunder. Det krävs än mer mod och styrka för att våga be om förlåtelse. När den då inte tas emot av mottagaren känns det som ett hugg rakt i hjärtat. Att inte förmå ta emot en ursäkt är en extrem brist som sårar och skapar avstånd emellan människor. Ett avstånd som kan bli svårt att överbrygga. Måste vi skapa broar in absurdum? Eller ska vi inse att alla inte är goda, förlåtande förstående individer? Kanske är det det som menas med uttrycket "att gilla läget". Måste vi gilla läget? I min värld är det självklart att ta emot den gåva som ett förlåt innebär. Det betyder inte att jag accepterat det någon gjort mot mig. Utan att jag accepterar människan. Vi är som vi är och alla är vi olika. Som väl är.

Jakten på tidstjuvarna och energislukarna

Ibland tar det tid att fundera ut vad man vill. Själv funderar jag hela tiden på detta. Jag har rensat bort tidstjuvarna och kom då bland annat fram till att just detta, att skriva inte är en av dem. Skrivandet ger mig ro och harmoni.

Vad är då en tidstjuv? Enligt mina egna funderingar är det något som stjäl tid genom att urholka en på energi. Hur hittar man då tillbaks till det som ger en energi, när allt bara uppslukas av "måsten"? Frågan jag ofta ställt mig är om jag verkligen kan välja mina måsten. Jag vill gärna tro att det är så. Att jag själv har makten över mitt liv och kan påverka det i den riktning jag själv stakat ut. Jag låter mig dock ständigt distraheras av andras liv, gör hela tiden krampaktiga försök till att desperat anpassa mitt efter deras. Frågan är om de bett mig göra det. Om de ens vill att jag gör det. De som vill att jag gör det är de jag kanske borde jaga fatt, för att sedan sålla bort.

Jag fortsätter jakten. Jag har bestämt mig att bara omge mig med sådana och sådant som ger mig energi. I alla fall ha det som mål, i den mån jag kan påverka.

Livet är för kort för att slösas bort!