Jag hörde på nyheterna idag om en man som arbetat som lokförare i 28 år. Av någon anledning så hade han fått diagnosen Asberger. Länk för vidare beskrivning av detta för er som är nyfikna: http://user.tninet.se/~fxg297r/nep_aspergers_syndrom.htm Mannen hade fått sitt förarbevis indraget av transportstyrelsen på grund av denna diagnos trots att han hade styrkt ifrån sin läkare att det inte skulle vara något hinder i hans arbete. Han hade berättat för sin arbetsgivare och hade fått fortsätta köra tåg som vanligt. Tills den dagen när han fick beskedet att transportstyrelsen dragit in hans tillstånd att köra tåg. Han hade kört prickfritt i 28 år. Enligt transportstyrelsen så hade de följt sina rutiner. Detta skall nu uppföljas rättsligt. Det ska bli intressant att se hur det hela fortlöper.
Det var inte så många år sedan homosexualitet ansågs vara en sjukdom och myndigheterna i vårt land lät tvångskastrera dessa personer och andra för samhället "obekväma". På denna länk kan ni läsa mer om detta: http://sv.wikipedia.org/wiki/Tv%C3%A5ngssterilisering_i_Sverige Att läsa om lokföraren för tankarna tillbaks till ett Sverige på 30-talet. Anser samhället idag att vissa individer med specifika diagnoser i det här fallet neuropsykologiska diagnoser vara "obekväma"? Vad har vi att vänta härnäst? Skall de gamla mentalsjukhusen återinföras? Det vi idag anser är annorlunda och avvikande kanske inom 50 år kommer att vara "normalt"? Vem fungerar? Vad är det egentligen för slags samhälle vi förväntas fungera i? Ett samhälle där alla är stöpta i samma perfekta form. Vem skall avgöra vem som är rätt och vem som är fel? Det vi idag kallar vetenskap och evidens kan imorgon kallas rasism. Förhoppningvis kommer vi till sans. Till ett rättvisare och mognare samhälle. Där vi tar hänsyn till individens förmåga och inte till en "diagnos". Eller håller vi på att återfalla i ett gammalt mönster. Där människor skall graderas i olika fack. Där bara en viss"elit" duger. Detta känns för mig främmande och otäckt. Som Orwells bok 1984. Där de som hade makten tvångsmedicinerade bort känslorna hos folk. Är vi redan där? En hisnande tanke.
Vågar vi då ens söka hjälp för våra eventuella "problem" Eller är det så att när du väl fått en så kallad diagnos är du stämplad för livet i ett samhälle fyllt av fördomar och okunskap. För ytterligare ett hundratals år sedan brändes folk på bål för att de ansåg att jorden var rund. Med tiden och genom den tekniska utvecklingen fick vi förmågan att lyfta oss över detta och se det hela utifrån rymden. Kanske kommer vi med tiden nå fram dit där vi kanske får ökad förståelse för hur den mänskliga hjärnan verkligen fungerar. Istället för att som nu låta oss styras av rädsla för det okända och annorlunda. Hur svårt kan det vara för en mänsklighet som mot alla odds satt folk på månen?
"Jag blev som jag blev, när jag inte blev som jag skulle" - Okänd författare
