Om att vårda det vi har.

Så jorden gick inte under 20121221. Som Mayaindianerna förutspått. Det finns olika teorier om denna kalender. Tydligen så börjar den om nu. Jag läste någonstans att den kan liknas vid en färdmätare i bilen. När den nått upp till högsta gränsen så går den ner på noll och börjar om. Den tanken tilltalar mig. Att få börja om på nytt. Jag tror vi är många som kan ta lärdom av detta.

Det jag mest funderar över är att vi behöver var mer rädda om det vi har just nu. Att inte vara så rädda att förlora något. Att inte förlora oss i jakten på mer. Speciellt nu i juletid. Att vara här och nu och ta vara på det vi faktiskt har. Njuta av det positiva som finns. Hur vidrigt det än må vara för vissa av oss så finns det alltid något ljus någonstans. Kanske i en person som finns där för dej just nu i den stund då du behöver det som bäst. När alla andra tycks svika. En varm katt som vilar på din mage. Den där boken du aldrig orkade läsa ut. Jag talar om de små händelserna i vardagen vilka inte behöver vara livsavgörande men som tillför energi. Du väljer själv. Ta för dej av livets lilla goda! För det är du värd. Det finns bara en av dej och det är du.


"Att vara nöjd med lite är svårt!
Att vara nöjd med mycket är omöjligt!" - Marie von Ebner-Eschenbach

Det barnsäkrade samhället

Jag har i veckan som förfarit tagit del av debatten angående årets julkalender. Präster och dito förståsigpåare beklagar sig hur hemsk och vidrig denna är för barnen. Att den inte skall ses av minderåriga utan vuxet sällskap. Just det!!! Det är detta som förundrar mig. Är det så illa idag att barn i dagis/skolåldern sitter ensamma i soffan och tittar på teve?  Förmodligen är det så. Deras föräldrar har ju ett jobb att sköta. En karriär att göra. En uppsjö av självbekräftande aktiviteter efter jobbet att ägna sig åt. De behöver tjäna mängder av pengar så de har råd med barnens ipads. Så de kan betala barnflickan som hämtar telningarna på dagis.

Detta gör mig rädd. Rädd för framtiden. Vad skall det bli av dessa 2000-talister? Behövs inte föräldrarna i barnens liv? Kanske är jag gammaldags. Mina barn är födda på 90-talet, med skilda föräldrar båda ensamstående. Vi prioriterade barnen. Undvek involvera nya "mammor och pappor" i barnens liv. Såg till att finnas för barnen. Barn har vi bara till låns. Under en kort period i livet. Jag skulle önska att även ni som har barn idag kunde unna er mer tid med era små istället för att köpa prylar till dem. Det talas om "egentid". Vad är det? Jag skaffade inte barn för att jag ville ha "egentid". Jag har aldrig förstått vad det innebär. Kanske raljerar jag nu. Det står jag för i såna fall. Hur hinner man med att arbeta heltid och ha alla dessa egenaktiviteter, relationer och samtidigt räcka till för sina barn? Inte undra på att folk blir sjuka av stress.

Barn idag har ca 2-3 aktiviter till vilka de skjutsas av stressade föräldrar. Varför? Vad är det för fel att bara sitta ner och vara med sina ungar? Eller att ta en tur ut i naturen?

Konsekvensen av detta beteende blir att dessa föräldrar till mindre barn på 2000-talet kräver att samhället görs totalt barnsäkert. Är detta vettigt? Det säkraste som finns är väl att ha en mor eller far som går bakom och visar vägen. Att skaffa barn är ett livslångt ansvar. Inget man kan köpa sig fri från. Det slår tillbaks. För eller senare. Eller har vi redan börjat se tendenserna i "skötdejsjälvochskitiandrasamhället"? Detta kan vi inte förebrå 2000-talisterna för. Utan oss vuxna som låter dem växa upp i tron att detta är det rätta förhållningssättet.

"Barn gör inte som du säjer. De gör som du gör" 

Telefondrömmar

Jag har under en längre tid haft en underlig återkommande dröm. Jag försöker nå en person via min telefon. Det är en smartphone med touchskärm. I drömmer söker jag få kontakt med en viss person som har en stark position i mitt liv. I mitt privata liv. I olika scenario försöker jag nå verderbörande via telefonen utan att lyckas. Jag knappar och hackar på skärmen utan lyckat resultat. Det är just hens nummer som inte går att knappa in. Alla andra nummerkombinationer funkar. Jag är i ett desperat behov av att nå fram till denna person i drömmen. En viktig person. Det är något jag måste berätta. Svetten lackar, ångest och panikkänslor hägrar i drömmen.

Idag hade jag den här drömmen. Jag kände som jag kom till klarhet. En annan mycket viktig och älskad person visade mig vägen i drömmen. Nu måste jag bara samla mod. Detta känns jobbigt. Att ta beslut. Vill inte. Tänk om det blir fel? Tänk om det inte finns någon återvändo? Jobbiga tankat snurrar runt i min skalle så jag bli alldeles yr. Jag har varit här förut. Känns igen. Vill inte vara här. Vägen är visad. Ett förslag. Det är nu upp till mig att ta beslut om jag vill gå in på denna nya väg och beträda okänd mark. Okänd men ändå trygg. Eller ska jag stå kvar och våga möta det otrygga som kanske kan leda mig in på en ännu bättre väg? Jag står inför ett val. Jag avskyr att välja. Men jag måste. Snart!

Kampen mot mina måsten

I morse väcktes jag ur min skönhetssöm av att sonen kom hem från sina nattliga övningar i storstadens mystik. Jag noterade sömnigt detta faktum utan att ha en tanke på att kliva ur den varma mjuka sängen. Täcket omslöt mig som om det villa tala om för mig att jag skulle ligga kvar länge och såsa. Dottern sov djupt i sitt rum. Sonens bökade i köket aktiverade mina 2 katter. Vilka ville ha mat. De kände sig manade att väcka mig, trots att sonen var uppe. Jag kämpade emot men fick tillslut ge mig då den minsta lilla terroristen hade lyckats forcera mitt fort av omslutande täcke. Min fot utsattes för en punkt attack. Rent bokstavligt. Punkterades av sylvassa kattungeklor. Så jag fick masa mig upp och utfodra de utsvultna. Sonen hade redan hunnit inta sängläge. Att återgår till sängen med en aktiv kattunge var inte att tänka på. Dessutom var jag fullt vaken vid det här laget.

Min första instinkt var att börja ta tag i alla hushålleliga måsten. Alla tomflaskor och dito burkar. Disken som belägrat diskbänken. Högen med kartonger som kattungen gjort frivolter i. Dammråttorna som börjat bygga bo under soffan. Suck. Jag tittade ut genom fönstret och såg regnet strila ner. Alltså gick ett annat måste bort. Att ta den dagliga promenaden. Insåg i detta läge att det var tillrådligt att fylla på med ny energi innan jag gjorde en insats i måstesvärlden. Kaffe och morgonteve. Slår mig ner i soffan. Katterna likaså. Mys! Plötstligt känns alla dessa måsten inte så viktiga längre. Jag känner hur de krymper till mikroskopisk storlek ifrån sitt dinoaurieformat de hade för nån kvart sedan. Ungdomarna snusar gott ifrån sina rum. Jag beslutar mig för att skjuta upp mina måsten. Vid det här laget syns de inte alls. De har krympt till obefintlighet. Jag känner hur en varm känsla av ingenting sakta sköljer över mig. Insuper helgen. Talar tyst om för mig själv att jag är värd detta. Som jag kämpat och presterat hela veckan. Nu är det min tid. Jag väljer att inte se måstena just nu. Det känns bra!

"All början är svår" - Japanskt ordspråk

Keramikkatt

Kom hem med denna ikväll från min keramikkurs. Känns bra. Är nöjd. Fylld av ny energi inför morgondagens utmaningar.

Walk in peace and may the force be with you!

Halloween

Idag förväntas vi fira "Halloween" i vårt avlånga land. Vilket alltid förundrat mig sedan denna högtid plötsligt började firas i landet. Denna högtid har inte någon som helst historisk förankring i vår historia. Utan är en högtid som har sin ursprungliga tradition i den anglosaxiska världen och härstammar från en svunnen keltisk tid. Vänligen läs bifogad länk för mer information om detta: http://sv.wikipedia.org/wiki/Halloween

Hur den lyckats bli befäst hos oss tål att funderas på. Kanske är det för att vi suktar efter ljuset denna mörka årstid? Det har  måste jag faktiskt medge en viss mysfaktor med alla dessa pumpor och lyktor som ställs ut. Vad jag värjer mig emot är detta tiggeri vid dörrarna. "Bus eller godis", vilket härstammar ifrån den anglosaxiska "Trick or treat". Är det ens lämpligt att låta sina ungar går runt i mörkret och tigga godis och hota med bus? Känns inte så. Inte i dagens samhälle. Inte utan vuxet sällskap. Om man nu måste tigga.

Halloween förväxlas tråkigt nog med vår sedan urminnes religiösa högtid "Alla helgons dag". En dag då vi går till graven för att minnas våra nära och kära. En privat helg. En helg av sorg och eftertanke. Att i detta  bli störd av ungar som inte har koll på skillnaden är ytterst otrevligt. Vad värre är att deras föräldrar inte heller har någon koll.

Den största anledningen till att vi fortfarande sedan 80 talet firar denna "högtid" vilken många trodde skulle vara en säsongfluga beror på handelns lismande sätt att lura av folk pengar. Folk köper allt. kanske behöver vi denna högtid efter mörkrets intrång. Jag får erkänna att jag själv innehar några lyktor föreställande pumpor och häxor.

Jag tror det är ljuset vi vill åt. Vad tror ni? Eller så är vi helt enkelt blålurade av svensk handel som drar in ca en miljard om året på denna "högtid".

Med önskan om en trevlig Halloween, samt en lugn och fridfull allhelgona helg!

Andas i fyrkant

Jag har lärt mig att andas! Självklart har jag alltid kunnat andas, jag menar andas på ett nytt sätt. Att andas på ett energigivande sätt när stressen och ångesten sätter in. I bilkön, kassakön kanske inför ett viktigt avgörande möte. Då tar jag till min fyrkant. Denna andningsmetoden är underbar. Den ger mig lugn och ro. Inger en känsla av att ha koll på läget. Att vara extremt fokuserad här och nu. Den hjälper mig att somna in. Att somna om. Slippa ligga vaken under vargtimmen och fångas av demonerna i nattens djupa mörker. Jag andas och bara är. Det funkar för mig. Kanske kan det funka för dig
.
Så här gör du:

# Andas som vanligt i 4 sekunder

#Dra ett djupt andetag under 4 sekunder

#Håll andan i 4 sekunder

#Andas ut i 4 sekunder

Prova att göra detta minst 5 gånger om dagen 

Lycka till!

Stresshantering

Idag fick jag lära mig följande på en kurs:

Vi delades in i grupper och fick brainstorma utan hänsyn till några som helst normer. Temat för dagen var "Hur hantera chefen". Resultat blev intressant när man tilläts och uppmuntrades att tänka fritt utan att begränsa sig med tanke på de konsekvenser som skulle följa utifall att man verkligen hanterade saken utifrån ren känsla. Se bild:
                                                                                                                                                                                           

Nystart och vidare

Jag har legat i träda. Inte kunnat skriva. Tror det kallas skrivkramp. Har haft svårt att samla alla tankar som snurrat. Tappat greppet. Kanske har jag bara varit i livet och låtit det ha sin gilla gång. Mycket har hänt. Både mörker och ljus i livet. Fast mest vanlig grå vardag. Har fått rensat ut i vänkretsen. Sållat bort energitjuvarna. Igen. Går ständigt på nya nitar. Jag tror detta kallas livet. Går vidare. Vidare hand i hand med  både gamla och nya som orkar vandra med mig på min i nuet snåriga stig. Ni vet vilka ni är. För er är jag så otroligt tacksam.

Jag måste gå vidare nu. Gå vidare mot nya horisonter. Utforska platser jag aldrig besökt. Kanske finner jag det jag letar efter. Sökt inåt under en lång period nu. Funnit ro i min själ. Den är inte hel än. Kanske blir den det aldrig. Jag är stolt över det jag gjort och gått igenom. Utan detta vore jag inte jag idag. Jag svävar och irrar runt. Följer vardagens gilla gång. Samlat kraft och energi. En dag är jag där. Jag måste bara veta var där är. En plats för mig och min ohela själ. Där jag kan finna ro att vara mig själv. Där jag kan känna att jag accepteras för att jag är jag och inget annat. Jag har sökt mig tillbaks till en plats jag redan övergivit. Upptäckt att den platsen inte är en plats där jag kan vara jag. Så jag måste vidare. Snart. Mycket snart. Rädda mig själv. Jag är trygg mitt inre. Men mitt inre kvävs sakta av den yttre miljö jag tvingas in i. Så därför finns bara en väg nu. Vidare. Vart det är må vara.......Livet måste levas för livets skull.

" Jag ÄR därför finns jag" - okänd författare

Stämplad

Jag hörde på nyheterna idag om en man som arbetat som lokförare i 28 år. Av någon anledning så hade han fått diagnosen Asberger. Länk för vidare beskrivning av detta för er som är nyfikna: http://user.tninet.se/~fxg297r/nep_aspergers_syndrom.htm  Mannen hade fått sitt förarbevis indraget av transportstyrelsen på grund av denna diagnos trots att han hade styrkt ifrån sin läkare att det inte skulle vara något hinder i hans arbete. Han hade berättat för sin arbetsgivare och hade fått fortsätta köra tåg som vanligt. Tills den dagen när han fick beskedet att transportstyrelsen dragit in hans tillstånd att köra tåg. Han hade kört prickfritt i 28 år. Enligt transportstyrelsen så hade de följt sina rutiner. Detta skall nu uppföljas rättsligt. Det ska bli intressant att se hur det hela fortlöper.

Det var inte så många år sedan homosexualitet ansågs vara en sjukdom och myndigheterna i vårt land lät tvångskastrera dessa personer och andra för samhället "obekväma". På denna länk kan ni läsa mer om detta: http://sv.wikipedia.org/wiki/Tv%C3%A5ngssterilisering_i_Sverige Att läsa om lokföraren för tankarna tillbaks till ett Sverige på 30-talet. Anser samhället idag att vissa individer med specifika diagnoser i det här fallet neuropsykologiska diagnoser vara "obekväma"? Vad har vi att vänta härnäst? Skall de gamla mentalsjukhusen återinföras? Det vi idag anser är annorlunda och avvikande kanske inom 50 år kommer att vara "normalt"? Vem fungerar? Vad är det egentligen för slags samhälle vi förväntas fungera i? Ett samhälle där alla är stöpta i samma perfekta form. Vem skall avgöra vem som är rätt och vem som är fel? Det vi idag kallar vetenskap och evidens kan imorgon kallas rasism. Förhoppningvis kommer vi till sans. Till ett rättvisare och mognare samhälle. Där vi tar hänsyn till individens förmåga och inte till en "diagnos". Eller håller vi på att återfalla i ett gammalt mönster. Där människor skall graderas i olika fack. Där bara en viss"elit" duger. Detta känns för mig främmande och otäckt. Som Orwells bok 1984. Där de som hade makten tvångsmedicinerade bort känslorna hos folk. Är vi redan där? En hisnande tanke.

Vågar vi då ens söka hjälp för våra eventuella "problem" Eller är det så att när du väl fått en så kallad diagnos är du stämplad för livet i ett samhälle fyllt av fördomar och okunskap. För ytterligare ett hundratals år sedan brändes folk på bål för att de ansåg att jorden var rund. Med tiden och genom den tekniska utvecklingen fick vi förmågan att lyfta oss över detta och se det hela utifrån rymden. Kanske kommer vi med tiden nå fram dit där vi kanske får ökad förståelse för hur den mänskliga hjärnan verkligen fungerar. Istället för att som nu låta oss styras av rädsla för det okända och annorlunda. Hur svårt kan det vara för en mänsklighet som mot alla odds satt folk på månen?

"Jag blev som jag blev, när jag inte blev som jag skulle" - Okänd författare

Hamsterguld

Idag blev vi med hamster. Till saken hör att vi redan har en styck katt, en ödla samt en kampfisk. Vi besökte den lokala djuraffären för att köpa syrsor (livs levande med vilka man utfodrar ödlan). Av någon anledning hade de strategiskt placerat en bur innehållande bland annat en guldhamster mitt i butiken. Den gick inte att missa. Man formligen snubblade över den. En stor fet sak. Vi blev kära i den och jag tog upp den och började gosa till dotterns förfäran "Du fattar väl att den tillhör någon?" upplyste hon mig i anklagande ton och med dito blick. Det visade sig att det gjorde den inte alls. Djurhandlaren informerade oss i saklig ton att buren stod där för att den skulle vidare på avlivning. Inte på grund av sjukdom utan på grund av ålder. Den gick inte att sälja. Vi skulle få den gratis. Min kloka dotter undrade om åldern. Hon sa att vi vill ju inte att den ska dö direkt. Det visade sig att den bara var tre månader. I hamstervärlden är det tydligen "gammalt", dock har de en förväntad livslängd på cirka två till tre år. Den var så fin med sin stora kropp och sin lena glänsande päls. Den tittade på oss, djupt i ögonen med sina svarta små ögon. Dottern hade tjatat i flera år om en hamster. Anledningen att vi inte skaffat en beror på det faktum att vi har katt. En ypperlig jägare. Som jagar möss, vilka påminner om hamstrar. Sagt och gjort, vi fick hem den i en låda. Jag tyckte hon var värd den som hon kämpat i skolan. Dessutom kostade den oss inte ett öre.

Väl hemma gick jag ut i förrådet och hittade den gamla avdankade hamsterburen som fanns kvar av någon outgrundlig anledning. Det är troligen ett decennium sen vi hade hamster sist. Vi har haft ett antal marsvin och en kanin. Deras burar hade vi dumpat på sopcentralen förra sommaren. Inte hamsterburen. Hade vi en tanke där kanske?

Dottern rengjorde noga buren. Diskade den i duschen. Jag var vakt åt den mycket rymmningsbenägna krabaten och kunde därmed bekanta mig med det lilla livet. Så när det väl var dags för dottern, själva "ägaren" att ta upp den, blev hon biten! Jag fick svartsjuka blickar som kunnat mörda genom pansar. Jag hade gjort så att hamstern kommer att älska mej mer än henne medans hon slet hund med burtvätt. Jag är alltså ond. Dottern har nämligen haft en dröm sen hon var liten om att bli veterinär. Nu informerade hon mig i bitter ton att det var jag som borde arbeta med djur istället. Tanken lockar. Att byta yrkesbana ett halvsekel ung är dock inte det enklaste. Jag är så bra med djur sa hon. Jag är så orädd. Jag funderade en stund och replikerade med att även jag kan vara rädd, men att jag i ren naivitet alltid utgår ifrån att alla vill mig gott. Kanske är jag bara ett ondskefullt monster helt enkelt? Ett tonårsmamma monster......

Eller så är det bara en illa vald kombination av tonårshormoner vs övergångshormoner. Den kram och det kärleksuttalande jag fick senare är värt mer än allt guld i världen. Hamster guld.

"Bättre älskat och förlorat än att aldrig ha älskat" - Okänd författare

Den moderna kommunikationens finurlighet

När jag var barn och i tonåren fanns förutom det naturliga sättet att prata rent fysiskt mun till mun den här analoga telefonen (se bild ) Det var en så kallad fast telefon, det vill säga den var med en sladd kopplad till ett vägguttag och som bilden visar löpte en krullig sladd ifrån själva apparaten till telefonluren i vilken man pratade.  Med nummerskivan tog det sin lilla tid att så in numret på. Nödsamtalet var på den här tiden 90000. Fem hela siffror att slå in i då man befann sig i absolut nödläge. Jag minns fortfarande det surrande ljudet som uppstod då man slog på skivan. Jag menar inte att man bokstavligen slog på skivan våldsamt med knuten näve, utan man stack fingret i det finurliga hålet tills man uppnådde det nummer man ville ha och släppte sen loss skivan så den sakta fick rotera tillbaka. Därefter upprepades den här proceduren det antal gånger som behövdes innan hela telefonnumret var inslaget. På tiden det begav sig var de flesta telefonnummer inte längre än fem siffror. Möjligen om man skulle ringa ett så kallat rikssamtal, vilket var extremt dyrt så det gjorde man inte i onödan. I de fall man ringde ett sådant samtal la man till två till fyra siffror om jag nu minns det hela korrekt. Kan finnas lokala avvikelser. Vi visste inte vad stress var på den här tiden. Jag tror faktiskt inte ens ordet fanns i svenska språket. Man gjorde det man skulle tills det blev klart. Eller så la man undan det och tog upp det vid ett lämpligare tillfälle.

Idag hörde jag på morgonnyheterna om Auevera http://sv.wikipedia.org/wiki/Ayurveda en indisk livslära som i princip går ut på att man ska lyssna inåt och gå och lägga sig i tid för att kroppen ska få vila upp sig. Detta låter precis som då det begav sig. På tiden jag inte visste vad stress var. Min mamma sa till oss barn: "Ni måste äta ordentligt och nyttigt och gå o lägga er i tid för att kroppen ska må bra och för att ni ska orka" Hur logiskt och naturligt som helst. Då. Inte nu. Idag har vi så mycket viktigare för oss att vi hellre betalar dyra pengar för att gå till diverse coacher och livsgurus för att lära oss att äta och leva rätt. När vi likaväl kunde ha frågat vår mamma eller liknande.

Igår hade jag en underlig upplevelse. Jag menar med igår alltså år 2012 i nutid. Jag fick ett sms från min 15 åriga dotter att hon "skulle in till stan och kolla på nått boyband, typ fanträff. Så jag skippar träningen idag". Det hör till saken att jag och hennes gode far betalar dyra pengar för att vår älskade raring ska få träna gymnastik flera gånger i veckan. Efter en skada har det blivit sämre med detta. Det är snart ett år sen skadan skedde och idag springer hon te x helt obehindrat till och från bussen etc. Jag uppfattar det som att hon tröttnat på träningen, men ibland kommer hon igen. Nyligen hade vi köpte en tävlingsdräkt för ytterligare dyra pengar i tron att NU är hon på gång! Hon riktigt tjatade sig till den och uppgav till och med att hon var tvungen att ta emot den. Må så vara. Så när hon på väg till stan skickar ett sådant sms med den informationen triggar jag givetvis direkt och ringer upp "ungen" och upplyser henne om att hon inte själv kan bestämma när hon ska in till stan och strunta i gympan bla bla. Hon ska i vilket fall be om lov. Fråga. Inte informera. Samtalet avslutas och jag får av någon outgrundlig anledning dåligt samvete för att jag var irriterad på henne. Strax därefter känner jag där jag står på min altan med jordiga händer efter att ha planterat ut växter, ett par armar slingra sig upp bakom min rygg. Jag känner en svag doft ev tonårsparfym och hör henne viska i mitt öra "mamma jag älskar dej". Hennes kamrat med vilken hon hotat förlöpa till stora staden står i hallen och väntar tålmodigt. Hon ler ljuvt och hälsar artigt på mig. Innan jag vet ordet av har jag som i trans erbjudit mig att skjutsa dessa vackra damer till tunnelbanan in till detta i mina öron hotfulla och förskräckliga evenemang. "Fanträff på Götgatan". Jag minns inte idag vad bandet heter. Något nytt pojkband, vilka tycks ha återuppstått igen till  unga flickors stora glädje.

Jag transporterar dem till den lokala tunnelbanestationen till vilken de självklart skulle kunnat ta bussen till. På något sätt ville jag hålla kvar min ängel ett tag till tror jag. I bilen hör jag kompisen säja att hennes mobil laddat ur. När jag avlämnar dem vid stationen är det sista min dotter häver ur sig att även hennes mobil snart laddar ur. Jag hör det. Säjer att då får hon passa en tid. 19:30, dottern är då redan på språng över torget.

Väl hemma står jag helt rådlös sedan jag konstaterat att hennes mobil självklart är urladdad. Galna tankar om maskopi far igenom min skalle. Jag fantiserar hejdlöst om att ungen ska vara ute hela natten och delta i vilda orgier med dessa unga hormonstinna musiker. Därefter sansar jag mig och börjar laga mat. Sonen är hemma och hungrig. Jag tar upp "problemet" med hennes urladdade mobil och att vi avtalat en tid. Sonen betvivlar starkt att hon kommer att passa tiden. Vilket spär på min oro. Hur får jag tag på henne? Ångesten kryper allt närmre. Vad som helst kan hända en söt tjej på stan. Sonen tittar slött upp ifrån sin tallrik och säger "Mamma, ta det lugnt. Det är ingen fara, hon kommer. Du behöver inte smsa hela tiden. det är jätte irriterande när du hör av dej en gång i timmen till mig när jag är med kompisar" Jag meddelar sonen att jag vill ha kommunikation. "Men en gång i timmen" suckar sonen djupt. Jag tycker han överdriver och vidhåller vikten av att man hör av sig när man är ute på nätterna som det förhåller i hans fall. Han är ändå 18 år. Inte 15. Jag är en klok och förståndig mor. Sonen avslutar det hela med "Det känns för mig som att du tror att jag ska DÖ när du vill att jag hör av mig hela tiden....jag är ju bara med mina kompisar" Men det är ju det jag tror, svarar jag trött. Tystnad. "Om hon inte är hemma innan 22 blir jag orolig, men hon kommer mamma." avslutar sonen konversationen. Jag beslutar mig för att ta mig samman och vänta med att släppa ångesten fri tills klockan slår 22:00.

Eftersom vi på något vis ändå hade kanske kommit överens om en tid kl 19:30 så beger jag mig till stationen.  Jag har inget minne av hur vi sa, kanske sa jag åt henne att vara hemma vid den tiden. I sådana fall vore hon redan på bussen och vi skulle gå om varandra. Jag ber sonen be henne ringa mig om hon kommer hem. Väl framme vid stationen parkerar jag bilen och börjar gå mot torget. Jag hör en ljuv stämma "men kolla där är ju din mamma!" och vad skådar mina ögon?! Där står de. I tid. Oskadda. Dotterna berättar att hon själv fått panik när mobilen laddade ur och att de försökt ringa ifrån en telefonautomat. Jag visste inte att det ens fanns sådana apparater fortfarande år 2012. De hade lånat den krona som fattades av någon men det visade sig att automaten var plomberad för mynt. Endast kort eller SMS. Idioti! Om man kan skicka ett sms behöver man väl inget telefonautomat? De utgår väl ifrån att alla har kort. I alla fall slutade allt gott, och jag öste över tjejerna med beröm för att de varit så fantastiskt rådiga i sin vilja att kommunicera och för att de passat tiden. Konstaterar milt sagt, att i det moderna samhället är vi allt för beroende av modern teknik, när den sviker blir vi överdrivet sårbara.

Undrar om det ändå inte är så att all var enklare förr? Jag var ju själv tonåring då det begav sig på det ljuva 70-talet. Har ändå en känsla att man mer tog dagen som den kom. Eller....? Kanske ska jag fråga min mamma!

http://www.youtube.com/watch?v=TL0EoXdpOqg&ob=av2n

"Allt är möjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid." - Okänd författare

Kattlarm

Jag inköpte häromdagen ett så kallat kattlarm, vilket är en gadget med en sensor man placerar ovanför kattens väntplats som avger signaler trådlöst  till en mottagare man har inomhus. Detta till synes märkliga inköp hade sin föklaring i att jag lidit av sömnsvårigheter på grund av oro när katten var ute om natten och jag inte hörde dess krafsande på altandörren. Alternativet att hålla den inne nattetid är inte heller något att ens tänka på eftersom våren har infunnit sig och den bara ska ut! Min duktiga dotter som även har unga ögon nog för att kunna läsa den extremt finstilta texten pillade tålmodigt isär denna gadget under min "glada" tillrop exvis: "akta nu så du inte tappa den där lilla skruven för då är vi rökta..." och liknade uppmaningar. Min dotter är en mycket tålmodig 15 åring men då jag såg att färgen i hennes ögon började skifta till en mörkare nyans tog jag ett klokt beslut att börja laga middagen istället. (Hade dessförinnan gjort ett krampaktigt först till att byta uppgift med henne för jag tycker det är trist att laga mat) Jag fick mörka blicken. Jag funderade en stund medan jag rörde i grytorna och en doft av thaikryddor spred sig i köket varför ska det vara så svårt att göra saker tillsammans. Hade sonen varit hemma hade förmodligen både jag och dottern med sura miner dumpat kattlarmsgadgeten på sonens bord med orden "det här får du fixa som är teknisk". Han var ute, troligen på någon av de otaliga studentskivor eller 18 års tillställningar han ränt på hela våren. Jag står tyst och rör i grytorna blickar försiktigt mot köksbordet där min dotter sitter o pillar med den där saken. Jag noterar att hon har problem men bestämmer mig att inte ge mig in i den (döds)leken. Det är säkert viktigt för henne att "kunna själv".

Plötsligt utan att jag liksom märkt av att hon rest sig från sitt pillande vid bordet står hon bakom mig och frågar leende "mamma, vill du ha en kram?" Är hon inte bara för underbar tänker jag. Därefter frågar jag om hon kanske behöver mina något vassare naglar som hjälp för att få upp prylen. Jag konstaterar då att det är två små skruvar i den som måste bort innan man kan öppna. Ler mjukt och tänker på stackaren som envist slitit sina naglar med att få i sär den. Var i allsin dar har hon fått denna envishet ifrån? (Läses med mild ironi) Detta är förmodligen en fråga man ska ställa till min mamma. Plötsligt så noterar jag att vi finner ett samarbete, som ett team. När jag pillar och uttalar ramsor vilka inte passar sig för detta forum så tar hon tag i sleven och rör i grytorna vid spisen och lämnar mig ifred. Sedan vi med gemensamma krafter lyckats pilla isär alla delar och installerat batterierna så är det dax att skruva upp sensorn på väggen. Jag har kontrollerat nog innan jag införskaffade den att det fanns trä på lämpligt ställe att skruva i. Dottern tar på sig den ärorika uppgiften med själva iskruvandet, vilket inte alls går. Jag gör ännu ett misslyckat försök. Då går jag helt sonika och hämtar hammaren och ersätter skruvarna med småspik och slår upp saken på väggen. Punkt slut. Det lär bli ett elände sen om vi vill demontera den från väggen. Det är en senare fråga. För framtiden. Vi är här och nu. Vi konstaterade att vi behöver en ny skruvmejsel med liten spets med med ett stort handtag så att man får kraften att skruva i den hårda väggen. Skam den som ger sig, det gick alldeles utmärkt slå in spik!

Katten sov lugnt under hela proceduren på sin nyfunna plats av kuddar och den hade givetvis inget intresse alls av att gå ut för att testköra vår nya gadget. Jag ville nästan bära ut djuret för att se om det funkade, men hejdades av dottern. Katten gick (mycket) senare ut för natten, jag var upp flera gånger för att kolla om han var där. På morgonen sen fann jag honom sovandes i sin korg alltså vid sin väntplats. Inte ett ljud från den eländiga mockajängen, vars sensor var riktad rakt ner mot denna plats! Däremot reagerade den på oss när vi öppnade altandörrn. Vi justerade den något och nästa natt så faktikst väcktes jag av ett outhärdligt jamande som utav en katt i nöd. Jag for upp som skjuten ur en kanon och undrade vad som hänt vår lille raraing och drog mig samtidigt till minnes att det var larmet som utlösts. Mycket riktigt, där stod vår lille misse. Kall, blöt och hungrig. Mackapären verkar funka och jag har fått mig en god natts sömn utan oro för den lille raringen. Teknikens under:

http://www.youtube.com/watch?v=hNKVsCTb-Mc


Här är en länk till sidan jag köpte den för den som är intresserad:

http://www.coolstuff.se/Cat_DoorBell?gclid=CNCQlMPK9a8CFecumAodB0bEEg

Skogens mystik

Trots att jag i barndomen växte upp i Skåne så har jag alltid älskat skogen. Jag borde uppskatta det öppna landskapet som den skånska myllan erbjuder. Man ser så långt ögat når och inget lämnas åt fantasin. I skogen däremot triggas min fantasi igång. Vad lurar bakom trädet där? Detta borde skapa ångest, men genom att känna mig omsluten av träden invaggas jag i en känsla av lugn och ro. Här kan jag bara vara just här och nu. Insupa doften av barr och mossa. I skogen släpper jag loss alla sinnen och låter dem bara flyga fritt utan krav och måsten. Jag bara är. Här finner jag lugn och ro i sinnet. Jag kan vara mig själv för en stund i ett totalt kravlöst tillstånd. Sen kommer alltid verkligheten ikapp. Förr eller senare. Men här kan jag andas och återhämta mig. Ta dagen som den kommer.

Jag hittade en dikt med några fina ord att begrunda:

Dagen i dag är en märklig dag.

Den är din.

Gårdagen föll ur dina händer.

Den kan inte få mer innehåll

än du redan givit den.

Morgondagen vet du ingenting om.

Men dagen i dag har du.

Använd dig av det.

I dag kan du glädja någon.

I dag kan du hjälpa en annan.

Dagen i dag är en märklig dag.

Den är din.

Solterapi på Gran Canaria

Vi ankom till Bahia Feliz på en av de troligtvis sedan mannaminne på ön mest regniga dag. Vatten forsade överallt på denna av lava uppstådda ö. Kanske hade vi prickat in just den enda monsunperioden. Vi leddes av den trevliga personalen under ett solparasoll som skydd för det intensiva regnet till vår lägenhet. Väl uppackade, nyduschade och med hungriga magar stegade vi ut i ett fortfarande blött men ej regnigt landskap. Stora härliga palmer omslöt omgivningen och mellan dessa kunde man se och höra havets brusande vågor. Vi fann en närbelägen resaturang som skulle visa sig vara den förmodligen bästa på ön. El Sultan rekommenderas varmt. Speciellt deras kycklingrätter. De erbjöd alternativ till pommes, vilket var ovanligt. Med mätta magar tog vi sedan strandpromenaden. Stranden var inte mycket att hurra för, vackert för ögat men inte så badvänligt. Däremot var poolområdet fint med sina olika pooler.

Att vi hyrde bil är jag tacksam för. Med den kunde vi ta oss runt till de olika stränderna och utflyktsmålen som fanns att erbjuda. Ön är inte så stor och vägarna är okej att köra på. Nu gav vi oss aldrig upp i bergen där är terrängen mer svårframkomlig skulle jag kunna ana mig till. Stranden i San Augustin var okej. Där fanns ett shoppingcenter med ett antal restaurangen och småaffärer i loppisstuk. Vill man ägna sig åt mer avancerad shopping rekommenderas Atlantico varmt. Min shoppingluttrade tonårsdotter fick sig en smärre chock av hur stort det var. Så man behöver tid. Ta motorvägen dit, det finns en avfart. Man kan köra den "gamla" vägen med då måste man passera genom en större ort, vilket kan ta tid och vara något köigt.

Dunas de Masapalomas  var min personliga favorit vad gäller strand. Sanden där säjs vara ditblåst från Saharas öken och är därav vit till skillnad från resten av ön där sanden är mörk.

Vi tog en tur till en djurpark liggandes en liten bit upp i bergen. Vägen dit var fin och i gott skick. De erbjöd en krokodilshow som var av hyffsad klass. Höjdpunkten var att en unge fötts för en vecka sedan. Att djuren hölls instängda i glasburar till viss del var inte så bra.

Puerto Rico besökte vi sista dagen. Jag hade varit där med några vänner för 30 år sedan och stället var förändrat. På de svarta bergen lyste det nu vitt av alla hotell som klättrade längs med bergsväggarna. Stranden som jag minns som svart hade blivit vit. Förmodligen dittransporterad. Vägen dit var vacker och vi  körde genom några tunnlar.

Flygplatsen låg en 20 minuters bilväg från Bahia Feliz. Att hyra bil genom resebolaget var väldigt smidigt. Vi hämtade ut den på flygplatsen av en rolig kille som hette Oktavio och talade på bruten engelska väldigt snabbt. Bara att träffa honom var en upplevelse. Flygplatsen gav ett stort och internationellt intryck med många butiker och resturanger.

Mitt helhetsintryck av resan var att man fick ett trevligt bemötande från alla på ön. Trots att vi reste med charter så lämnades man ifred om man inte var intresserad av alla aktiviteter. Vi tog oss runt på egen hand och styrde i egen takt. Vi låg en del på eftermiddagarna och solade på den egna altanen utan för lägenheten, ifrån den var det bara en minuts promenad ner till det fina poolområdet. På så vis undslapp vi att ligga vid poolen som packade sillar med övriga turister.

Stranden i San Augustin 

Puerto Rico

Dunas de Masapalomas

Poolområdet Bahia Feliz

Jag kan varmt rekommendera en resa till Bahia Feliz, man bör dock hyra en bil. Det finns kommunala alternativ vilka vi aldrig nyttjade så dem kan jag ej uttala mig om. Stället är lugnt och stillsamt för familjer och pensionärer, det är inget för partysugna ungdomar. Kanske heller inget ställe man åker på smekmånad, då det är mycket barnfamiljer där.

Skamligt förfall

Jag vill gärna tro att vi lever i ett bra och tryggt land. Ett land med fina hänsynstagande människor som värnar om barn, djur och gamla. Efter att idag beskådat nyheterna på TV så börjar jag tvivla. Ett inslag handlar om en kille som blir omhändertagen av polisen pg a något brottsligt han gjort. Måhända korrekt. Det ska tilläggas att killen ifråga uppgivit till polisen ett flertal gånger att han hade djur hemma som behövde tillses. Ett faktum som ignorerades av polisen. Vad som hände med de stackars djuren är inte så svårt att lista ut.

Ett andra inslag handlade om hur man på ett dagis på grund av de regler som satts upp tvingat i barnen mat och dryck. Bl a hade en ettåring fått en banan nedtryckt i halsen då den inte orkade äta just då. Andra barn hade fått vatten nedhällt i halsen eftersom det stod i regelverket att det skulle drickas ett halvt glas till varje måltid.

Inslagen om äldrevården behöver jag nog inte ens citera, det finns en uppsjö av dem beträffande vanvård av våra gamla på äldreboenden.

Jag ställer mig frågan vad det är som pågår? Vad är vi för ett samhälle som låter det här ske? Vi är alla en del av samhället och att ta del av händelser som ovan beskrevs får mig att känna en enorm skam. För vi har alla i en demokrati ett ansvar för det som sker. Det vi låter ske. Eller håller vi att på urholkas mentalt på grund av det mångfaldiga mediala utbudet i modern tid? Kanske vi vänjer oss vid att höra detta om och om igen. Dessa otaliga historier om ett samhälle i förfall. Vissa saker ska vi aldrig behöva vänja oss vid. Den dagen vi börjar acceptera att barn, äldre och djur far illa är det försent. Jag väljer att leva i tron att det inte är försent. Att jag än kan påverka. Göra min röst hörd.

"De tårar man sväljer är bittrare än dom man fäller" - Victor Hugo

Om "om" hände på riktigt

Det säljs lotter i vårt land för enorma summor pengar. Folk köper dem för att i en stund "kanske vara miljonär". Frågan är vad skulle hända om det "plötsligt bara hände?" De flesta skulle jubla och hoppa jämfota förmodligen. Men är pengar och rikedom verkligen lösningen på alla våra problem? Inte alla med en hel del. Skulder kan lösas, dyrare hus, bil och resor kan införskaffas. Tanken på att bara gå ut och shoppa hämningslöst är svindlande. Är det just på grund av att vilja ha något mer som vi köper dessa lotter?

Jag har tidigare här skrivit om att vänta. Jag tror att vi visst ska vänta och ha tålamod, men vi ska inte glömma att leva medans vi har ett liv. Livet ska levas. För vad händer när vi upptäcker att ingenting har hänt i våra egna liv, men allting runtomkring ter sig annorlunda och kanske till och med en aning skrämmande. Vad är det vi förväntar oss "plötsligt ska hända?". Jag är av tron vi kan påverka en hel del själva genom de val vi själva gör. Men till viss del finns det där oförutsägbara och spännande. Ifall att,tänk om......utan detta skulle livet vara tråkigt och förutsägbart. På något sätt är förmodligen känslan just när vi sitter där med vår lott och i ögonblicket innan vi börjar skrapa då vi är som mest taggade. Så är det alltså spänningen som lockar oss till lottköpande?

Det finns människor som gör listor på saker de bör ha gjort innan de går till de sälla jaktmarkerna. Det finns en uppsjö av litteratur att finna i ämnet om platser man bör ha sett och fantastiska upplevelser man ska ha genomlevt innan vi vandrar vidare. Till saken hör att vi just nu i denna sekund inte alls vet om vi kommer att hinna. Vi har inte en aning vad som väntar bakom nästa hörn. I livets lotteri. Mycket går att påverka, men en hel del händer slumpmässigt. Några av oss tror att en högre makt påverkar och så vidare. Så oavsett hur mycket vi borde ha gjort och hur mycket som finns kvar i livet att utforska så är i alla fall min teori att det bästa och sundaste borde vara att leva här och nu. Leva med vetskapen att vi i alla fall gör så gott vi kan och förmår. Lära oss att acceptera detta utan att ånger. Acceptera att vi faktiskt inte kan påverka allt. Fånga dagen helt enkelt!

" Hur långt man än har kommit, det är ändå längre kvar" - Kent (musikgruppen)

http://www.youtube.com/watch?v=JZLyoUTYXoc&feature=related

Stigen mot det okända

I hela mitt liv har jag sett världen med stora och nyfikna ögon. Sett på min omvärld och människorna runtomkring med ett brinnande intresse. Jag har utgått ifrån att jag själv är ointressant. Det som har varit av intresse har varit det jag kan göra för någon annan. Levt under tesen "vem är jag utan andra?". I detalj har jag kunnat redogöra för hur de i min omgivning mår, hur de vill ha det i livet. Efter detta har jag ständigt anpassat mig. För vad är jag utan andras gillande? Jag har älskat det.

Nu har jag kommit till en punkt i livet där jag förväntas redogöra för hur jag själv mår, känner och vill. Jag står fullkomligt handfallen inför detta faktum. Jag vet inte. Hur jag mår. Vad som förväntas av mig. Budskapen hamras in från den förstående och välmenande omgivningen: "Var dej själv. Tänk egoistiskt nu. Nu är det bara du. Här och nu." Mentalt kan jag hantera det genom att skapa positiva tankar. Jag kan påverka. Jag har ett val. För att älska andra måste du börja med dej själv. Så är det. Rent mentalt alltså. Men kroppen då? Den rent fysiska kroppen? Hur påverkar jag den? Självklart begriper även jag att svaret på den frågan kan vara "genom god kosthållning och regelbunden motion". Jag har tränat. Mycket. Jag äter okej mat. Så väl jag förmår. Men hur har jag mått? Jag har inte den blekaste aning eftersom jag rusat runt som en blind duracellkanin genom livet. Vad vill jag med livet? Jag avser ta reda på det nu. Insamla fakta. För jag måste få veta var jag är på väg. Göra det själv. Ingen gör det åt mig. Jag måste själv trampa stigen mot det okända.

"Det finns vägar så smala att man måste gå dem ensam" - Stig Johansson

I livets väntrum

Just nu känns det som att mycket av det vi gör går ut på att vänta. Vi väntar på något. Väntar i telefonkö till någon myndighet. "....du har plats 246 i kön...." Väntar på besked, kanske det där drömjobbet, svar på ett sms...eller så väntar vi bara på att telefonen ska ringa. Väntar har en tendens att göra oss handlingsförlamade. Vi sitter som fastkedjade och bara väntar. Väntar på att det ska lösa sig. Sen blir allt bra. Bara om....så.....kommer allt att ordna sig. Att vänta kan handla om att längta efter något. Kanske efter en efterlängtad resa mot varmare breddgrader. Kanske väntar vi på ett obehagligt besked vi inte vill ha.

Människan är beskaffad med förmågan att vänta. Den fråga jag ställer mig är varför? Det finns naturligtvis en logisk förklaring till att vi människor inordnar oss i strukturer med en viss köordning. På så vis undviker vi kaos. Det blir rättvist. Men vad är meningen med all denna väntan? Vad förväntas vi göra med tiden. Själva väntetiden i sig? Jag har noterat att i väntrummen på olika inrättningar finns det tidningar, kanske teve och annat att hålla sig sysselsatt med. Slutsatsen jag kommer fram till är att vi ska inte bara vänta på något eller någon. Vi förväntas göra något under tiden. Hålla oss sysselsatta. Att bara vara i väntan är inte ett accepterat beteende. Men om man inte kan? Om man blir alldeles förlamad av oron över det där beskedet. Vad kommer att hända nu? Panik. Vi kanske inte ens vill veta? Tiden för väntan kanske kan användas för att göra oss beredda att möta det där obehagliga som kanske kommer. Bara kanske. Vi vet ju inte säkert. Men tänk om.

Ibland när jag väntar på något fantiserar jag om att någon skulle komma och ta mej långt här ifrån. Låta mej förflyttas till en varmare och tryggare plats. Men det är här och nu jag är. I verkligheten. Jag väntar på något. För att det är okej att bara vara i väntrummet. Vänta helt enkelt. Kravlös väntan.

"Vad väntar du på. Man måste vänta på sig själv ibland så att man kan komma ifatt. Det är så ofta man springer ifrån sig själv" - Okänd författare

En skojig låt om att komma bort:

http://www.youtube.com/watch?v=HVdSchtaPu0

Den oanade kraften

Vårt liv i universum styrs av olika krafter. Jag läste någonstans att vi i regel får den kraft vi behöver. I extrema situationer tilldelas vi oanade krafter vi inte visste vi hade. Det är ett faktum som är väl förankrat hos de av oss som gått igenom någon form av kris. Då orkar vi och de naturliga kroppsliga behoven stängs av för att sätta oss i stridsberedskap. Detta är sedan tidernas begynnelser en form av försvar för att låta oss ta till flykt när vi känner oss hotade. De hot för vilken denna kroppsliga mekanism var avsedd för kan beskrivas som den kraft vi uppbådar inom oss då ett människoätande vilddjur kommer rusande emot oss. Det mest förnuftiga i en sådan situation torde vara att ta till flykt. Eller om någon gick till angrepp mot vår avkomma. Då är den naturliga instinkten att ta till strid. För livet. Att strida eller fly för livet. Adrenalinet pumpar. Panik.

Vad händer när vi dagligen i våra vardagsbestyr strider för vår sak som om det gällde livet? Som om det gällde vår överlevnad. Alltid på topp. Presterar oavbrutet. Vågar inte pausa. Någon annan kan hinna före. Vinna. Att leva på det här sättet i vardagen är inte sunt. Vi vet det. Logiskt sätt, vet vi. Ändå rusar vi på som om allt vi gör handlar om att överleva. All göranden och måsten vi skapar. Ett I-landsproblem troligen. En kropp som ständigt står i stridsberedskap laddar ur. Förr eller senare. Oavsett hur roligt och stimulerande jakten på livets göranden och måsten ter sig. Vi vet alla att en dator och smarta eller osmarta telefoner måste laddas upp med jämna intervaller. Annars laddar de ur och blir obrukbara. Är det urladdadde så är de. Då måste vi vänta. Visserligen kan vi koppla till en fast strömkälla. Men apparaten måste få vila där den är fastkablad vid sin källa. Den kan inte flyttas runt för att tillfredställa vårt behov av konstant tillgänglighet. Den laddar upp för att kunna återgå i brukbart skick.

Tänk om vi människor kunde förstå att vi måste ha tid för återhämtning ifrån vardagen. Inte ständigt vara tillgängliga. Bara stänga av och ladda upp. Göra det vi vill men aldrig gör. Eller bara vara. Här och nu. Logiskt sett vet vi nog det. Ändå jagar vi på. Senare, då ska vi ha ledigt. Åka bort. Allt det där vilsamma. Det ska vi göra "sen". Livet är en strid och en kamp för överlevnad. Vi måste.

Sen kommer den dagen kroppen rent fysiskt protesterar. Det är då du behöver de där krafterna du inte visste att du hade. När varenda liten sak du gör känns som ett maratonlopp. Du går på sparlåga. Kliver i sirap. För att ladda upp. Kroppen har en unik och formidabel sammansättning. Förhoppningsvis reparerar den sig själv. Om du lär dej att lyssna till dess signaler. Ser och hör ditt ego. Kopplar av lite. Vågar koppla bort. Bara närvar här och nu. Slutar jaga. Allt finns kvar när du är åter. Kanske inte på samma sätt som innan. Men du kommer att finnas. Lär dej göra en sak i sänder. En svår uppgift för multitaskgenerationen. Finn kunskap och tillfredsställelse i att sig uppskatta det du har. Förstå att livet är kärt. För det är det. Tåget har stannat vid en hållplats. I Pauslandet. Våga var här nu en stund. Ladda upp. Stanna upp och sök inåt. Hitta till egolandet.

För när den dagen kommer när vi verkligen behöver de krafter vi inte lärt känna, då vill vi kunna nyttja dem. Inte köra slut på dem i vardagsbestyren. Det låter klokt, frågan är hur man gör?

"Vi kan inte utföra storverk här på jorden. Vi kan bara göra små saker med stor kärlek." - Moder Theresa

Dagens låt handlar om krafter vi aldrig känner:

http://www.youtube.com/watch?v=Mcgfy-VVTBM

Om saknad vi väljer

Ibland väljer vi bort något eller någon. Inte för att vi själva vill. Utan för att vi måste. För att rädda oss själva ifrån att gå under. Är det då verkligen ett val vi gör? En klok gammal vän till mig kallade det för självbevarelsedrift. Hon är mycket klok. Hon refererade till det själv som att det mest handlade om konflikträdsla. Jag tyckte det lät förnuftigt. Att ha en bedrift att bevara sig själv. Vi gör alla val i livet. En del är vi mindre stolta över och ångrar. Ibland blir konsekvensen av valen vi gjort att hela vår livssituation förändras. Förhoppningsvis till det bättre. Eller sämre. Men ett faktum står klart, det blir aldrig som det varit.

Hur kommer det sig då att det ändå gör ont när det är vi själva och ingen annan som valt bort något? Eller någon. Beror detta på att vi valde fel just då i stundens hetta? Eller har vi glömt. Vi tenderar att glorifiera det som varit. Begreppet "det var bättre förr" står sig med full styrka genom generation efter generation. Kan vi sakna något vi själva valt bort? Av egen fri vilja för att det gjorde för ont att vara kvar i den verkligheten. Är det verkligen möjligt?

En frågeställning som är intressant i sammanhanget är om vi var på väg ifrån något eller om vi just stakat väg till något då vi gjorde valet? När vi valde att välja bort. Själv har jag kommit till insikt att det kan göra ont att sakna även om jag själv gjort ett val. Jag är på väg ifrån något till något. Eller någon. En upptäckt jag gjort är att det jag valt bort är en sak i sig och det tillhör historien. Det jag saknar är illusionen och fantasin om hur det kunde ha varit. Likaväl gör det ont. Jag väljer att sakna och det får göra ont.

Lyssna gärna på den här låten. Den berör saknad med värme:

http://www.youtube.com/watch?v=4uKUsuW-E0U&feature=related

"Man kommer ingen vart med ett samtal om den andre personens svans bara nätt och jämt är inom synhåll under konversationens andra hälft" - Nalle Puh

I gungning

Jag har hela tiden i livet utgått ifrån som om jag är placerad i universums mittpunkt eller lite som i stormens öga. Allt jag gör påverkar alla andra. Framför allt om jag gör fel. Då blir allting fel. För alla. Gör någon annan fel är det förmodligen mitt fel det också, om inte annat så tar jag mer än gärna på mig ansvaret. För det får mig att känna mig bekräftad. Då duger jag.

Jag har på sista tiden kommit till insikten att detta inte är en sund livsfilosofi. För visst påverkas jag av omgivningen. Rätt för mig kan visserligen blir fel för någon annan. Var och en av oss har däremot eget ansvar. Frågan jag ställer mig är om det nu är rätt för mig, kan jag inte då låta det få vara just rätt. Även om det råkade bli fel för någon annan? Jag borde lämna universums mittpunkt och istället sätta mig lite på avstånd. Inte sitta där mitt i stormens öga. Utan kliva utanför och beskåda det lite från ovan. Få ett annorlunda perspektiv. Vilket som är rätt eller fel är ointressant. Jag är här och nu och har rätt till det. För faktum är trots allt att även jag påverkas av omgivningen. Varje sig jag vill det eller ej. Det är inte alls säkert att det är jag som är fel. Det kan vara så att omgivningen är fel. Ändock är det upp till mig att påverka? Hur det hela hänger ihop tycker jag beskrivs på ett ypperligt sätt här:

" Det är inte båten som gungar det är havet som rör på sig" - okänd författare

http://www.youtube.com/watch?v=ICSAiZm9hEQ

Länken ovan är till en låt jag tycker mycket om som ger mig hopp, denna moderna tolkning av låten är bra och visar på hur den står sig än idag. Så länge det finns liv finns det hopp!

Som stormen river öppet hav

Det är lätt att bli älskad när solen skiner över dig och din omgivning. Det är dock när du befinner dig i stormens mörker som du märker vem som orkar vara kvar och din hålla hand när åskan går. Dessa ska du ta vara på. De är de som är de riktiga vännerna och livskamraterna. De som vill dej väl. Inte de nyfikna som bara vill gotta sig åt och hämta energi av att äntligen någon annan kanske har det lite sämre. Uppskatta dessa. De är dina skyddsänglar. Vårda dem ömt. De som inte flyr hur mycket du än ber dem dra dit pepparn växer. De som står upp med rak rygg och med båda benen stadigt på jorden. För dej. När du behöver det. Du kanske inte ens visste att de fanns. De finns när du som minst anar det. Kanske har de alltid funnits där, du har bara inte förstått det. Men när stormen river som öppet hav, då vet du vilka de är.

Lyssna på den här låten som beskriver en del av det jag känner för dessa underbara hjältar i livet:

http://www.youtube.com/watch?v=-ppWJssfcPk&feature=related

"En dag i taget, det räcker.Vänd dig inte om och sörj det förflutna,för det är borta.Och bekymra dig inte om framtiden, för den har ännu inte kommit.
Utan lev i nuet,och gör det så underbart att det blir värt att minnas."
Ida Scot Taylor

Lycklig lycka

Att vara lyckad är inte samma som att vara lycklig. Vi blandar lätt ihop dessa fenomen. Att om vi bara uppnår det där fantastiska målet så uppnås det ultimata ruset av euforisk lycka. Nirvana. Den där lottovinsten som ska få oss att kunna göra allt det där vi alltid drömt om. Rädda oss ifrån tristessen i vardagen. Att vinna. Göra karriär. Bli någon eller snarare något. Detta är en beskrivning av lycka, vi upplever att vi blir något genom prestation. Detta brukar belönas i form av bekräftelse från andra i omgivningen vilket gör att vi känner oss bekräftade. Till och med ekonomiskt i en del fall. Detta enorfinrus är dock bara ett tillfälligt och kortvarigt rus. För mycket vill ha mer. Ett sätt att öka på självförtroendet genom att vi ser att alla andra har en övertro på oss och vår förmåga till att ständigt lyckas. Vara duktig. Tillslut tror vi på det själva.

Denna tro på lycka kan med lätthet förväxlas med att vara lycklig. Att känna en förbehållslös tro på sig själv. Att vara lycklig inifrån sitt hjärta helt kravlöst. En del av oss finner den aldrig, utan hela livet går ut på att söka lyckan. När vi egentligen borde stanna upp och vara vara här i nuet och känna efter. Det är svårt. Det kan till och med upplevas som obehagligt när man kommer underfund med att vi inte är lyckliga. Utan bara upplever lycka. Det talas idag mycket om självkänsla. Att finna ro i sig själv. För att finns ro måste man tillåta sig att stanna upp. Öppna all sinnen och ta in. Vara en egoist för en stund. Kunna få energi nog att älska oss själva för att orka älska andra. Kanske först då blir vi lyckliga av den lycka vi upplever.

" Bättre rik och frisk än fattig och sjuk" -okänd författare

Omvänd tornado

Jag fick min personlighet beskriven som en omvänd tornado av en god vän. Lugn på ytan med en stormande insida. Jag uppfattas som lugn, stabil och trygg. Samtidigt som jag upplever att mitt inre fullkomligt exploderar av allt som händer mig just nu. En nära bekant till mig påstår att hans vänner uppfattar honom som en mussla. Med ett hårt skal där ingen släpps in. Frågan jag ställer mig är: Måste man släppa in? Jag undrar om någon ens har intresse att krypa innanför ens mänskliga skal. Om de nu lyckas med denna bedrift, är man då redo för det som står att finna därunder? Som i mitt fall, en tornado? Ett skal kan, har jag läst, beskrivas som en hud på själen. Ett skinn som skyddar oss. Som sållar. Håller det utanför som inte ska in och vise versa. För vem vill utsättas för en tornado av känslostormar? Eller finns det en risk med att hålla stormen inne? Löper vi risk att explodera en dag? Om så sker, hoppas jag att någon står där och tar emot. En skyddsängel, som lugnar och tröstar. Jag tror även det är bra att ha en ventil, som man kan låta pysa. Lite då och då. För förr eller senare så bedarrar stormen. Min slutsats är följande: Om du tänker krypa innanför ett människoskal, var då beredd att ta emot det som du finner därunder. Annars är det bättre att låta det vara som det är. Förslutet med dess innehåll i tryggt förvar. Det är inte svårt att skruva isär en människa men desto svårare att skruva ihop.

" Egoism är inte att leva som man önskar. Det är att be andra leva som man önskar" - Oscar Wilde

En linda av trygghet

Vi lever i trygghetsnarkomanernas land. Inlindade i bomull. I Landet Lagom är trygghet en rättighet. Det faktum att vi har rättigheter är en rättighet. Vi lever nog i det tryggaste landet i världen. Vad gör vi när den trygghet vi förväntar oss inte fungerar? När bubblan spricker? Då står vi handfallna och förväntar oss att "någon" (=samhället) ska komma och rädda oss. Vi har ett bra trygghetssystem i vårt land. Kanske det bästa. Frågan är hur länge? Samhället är i förändring där ensam är starkare. Jag ställer mig tvivlande om vi är redo för detta samhälle. Vi har i generationer levt i tron att här är man skyddad ifrån allt ont. Den nya curlade "Generation X" är definitivt inte redo. Eller? Måhända är det möjligen så att det är vi föräldrar-curlinggenerationen-som vill tro detta. Så att vi kan fortsätta att curla dem hela livet. På så vis får vi bekräftelse på livtid och känner oss "behövda".

Ibland måste det få göra ont. Vi måste våga få må dåligt utan att känna skam. Att leva måste få kännas. Hur vet vi annars att vi lever? Vi måste tillåta även de "sämre" känslorna såsom ilska och sorg. Speciellt den förstnämnda är mycket tabubelagd i Landet Lagom. De gamla japanerna är ett annat folk med en annan kultur med en helt annan historia. De gamla japanska temästarna slog ofta sönder dyrbart porslin, för att de tyckte det blev mycket vackrare när det var reparerat. Av detta kan vi ta lärdom. Ibland måste man tillåtas få gå sönder för att sedan repareras. Slutprodukten bli kanske till och med vackrare. Något att tänka på. De var kloka de gamla japanerna.

"Enda anledning till att tiden finns, är för att inte allt ska ske på en gång"-Albert Einstein

Härskartekniker

Idag tänker jag inte skriva så mycket. Utan länkar till en intressant och läsvärd artikel som belyser det jag vill beröra. Den handlar om de 5 härskarteknikerna. Vilka är som följer:

1. Osynliggörande

2.Förlöjligande

3.Underhållande av information

4.Dubbelbestraffing

5.Påförande av skuld och skam

För mer läsning och förtydligande i ämnet rekommenderar jag följande länk:

http://kilden.forskningsradet.no/c16881/artikkel/vis.html?tid=35132

Självklart anser jag att vi människor inte ska utföra dessa tekniker. Tyvärr är de ett tacksamt redskap i jakten på makt och fullkomlighet, vilket är ett mänskligt behov att beakta i umgänget med andra. Medvetandegör vi dessa tekniker undermineras de på sitt eget grepp. Att leva i tron att alla vill gott är att lura sig själv. Så vad är rätt och vad är fel?

" Det kan ofta vara mycket orätt att utöva rätt" - Marie Von Ebner-Eschenbach

Som en apa i trädet

"I ett träd satt det en mängd apor. De som satt högst upp i trädet hade utsikt uppifrån sin höga position och kunde beskåda ett hav av leenden. De som satt längst ner kunde endast blicka upp mot en djungel av rövhål."

Rolig, för att det är en intressant liknelse över hierarkier. Jag har alltid strävat mot toppen i jakt efter månen. Mitt motto har varit " sträva mot himlen så kanske du når trädtopparna". Kanske just för min rädsla för att sitta på botten och endast få äran att beskåda ändalykten av dem som lyckats bättre. Nu har jag tillfälligt klättrat ner från toppen och sällat mig till bottenskiftet. Lämnat min pidestal av "duktighet". Då undrar jag stilla hur jag ska klara av att ta emot all skit som formligen kommer att falla ner mot mig? Framför mig såg jag då en skyddsdräkt. Ett sätt att hantera att livet inte alltid är perfekt. Att alla inte är goda helt enkelt. Bör jag införskaffa mig verktyg och ett skydd så att jag kan hantera detta fakum av verklighet? Eller ska jag bara släppa in och gilla läget?

Här är en länk till en bra låt som relaterar till dagens funderingar:

http://www.youtube.com/watch?v=fBQN_jTkH-8

Berg och dalbana

Jag har fått tid för återhämtning. Äntligen borde jag känna lycka, men Jante står och knackar på min dörr med sin förmaningar. Jag väljer att inte öppna den dörren. Släpper inte in. Jag ska vara egoist nu. Tänka på mig själv och samla energi.

Att i åratal ha undertryckt mina egna personliga behov i form av konstnärligt skapande, träning och bara tid för reflektion har gjort att jag så att säga hamnat i en dalgång i livet. Enveten som jag är rusar jag upp på berget hela tiden. Når nästan toppen och rasar lika fort igen mot dalen. Någon sa klokt nog att man måste klättra långsamt. Stanna upp och fundera på varje platå. Beskåda utsikten. Jag tror jag har ett driv mot toppen för att jag räds dalen. Det mörker jag tror sig finnas där. Att jag ska dras ner för att inte komma ur. Det finns en gräns hur många gånger man orkar falla och nå botten. Ibland måste man stanna upp och staka vägen. Idag är jag bara. Det är jag stolt över. Jante bankar hårt på på min dörr i ett iver att rycka med mig på sin resa mot toppen. Jag stannar här , slickar såren och vilar ut. Dax att ladda batterierna. Hur klyschigt det än låter.

" Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet" - Stig Johansson

Semlor som morötter

Förmodligen tog jag i för hårt igår, när jag i ett rus av endorfiner kastade mig över gymmets alla leksaker i ett tillstånd av nyfunnen lycka. Jag har uppenbarligen bara en av och på knapp. Vad lagom är vet tydligen inte jag. Kanske därför jag ofta uppfattas som väldigt "osvensk" i mitt temperament. Idag känns det som hela min kropp är som överkörd av en ångvält. Så jag unnar mig en vilodag. Trots att jag svullat på en semla på kafferasten. Kanske inmundigar jag en till vid kvällsfikat. Jag är värd detta. Hörde en rolig kommentar på arbetet idag vid fika bordet. Någon ansåg att det var så bra med morötter och syftade på semlorna vilka företaget bjöd på. Semlor som morötter. Uppskattning är guld värd. Vi behöver alla bekräftelse i någon form. Någon har sagt till mig att jag måste bekräfta mig själv. Det är inte samma som att få bekräftelse av andra, eller ännu bättre att få ge bort densamma. Kontentan av det hela är att jag bli bekräftad av att andra blir bekräftade av att jag bekräftar dem.

"Livets svåraste fråga är om livet har någon mening. Svaret är: Upplev livet som meninsfullt och du skall finna frågan meningslös" - Dag Hammarsköld

Kampen mot min latmask

I morse när jag vaknade så såg jag ljuset. Jag menar bokstavligen och inte i form någon fantastisk religiös insikt. På något sätt har det faktum att solen sakta börjat höja sig och med försiktighet börjat sprida sina strålar över vår klothalva gett mig en dos av sin energi. Det dunkla mörker som belägrat mig känns som bortblåst. Ändå ligger snön som ett tungt omslutande lager kvar i någon sorts envishet. Jag har valt att bortse från det faktum att min termometer visar på några minusgrader. Jag uppfylls av en inre värme som inte går att beskriva i ord. Jag ställer mig frågan vad denna plötsliga energi fått sin kraft ifrån? Eller egentligen borde jag inte ifrågasätta det. Utan bara njuta av glädjen. Av endorfinruset. Jag har bestämt mig för att börja träna igen. Att helt enkelt ta tag i mig själv och rycka upp mig ifrån vinterns soffdvala.

Konsekvensen blev att jag gick och tränade. Den känsla som då infann sig var som ett rus. Jag insåg att jag saknat närvaron av endorfiner. Att just frånvaron av dem varit orsaken till mörkret som fattat ett stadigt tag om mig under vinterns dvala. Eller så är det just känslan att ha övervunnit mig själv som känns så otroligt lustfylld.

Att ha vunnit över min egen latmask.

Maktlöshetens dilemma

Hörde idag om en tragisk händelse i trakten där vi bor. En vuxen son hade mördat sin mamma. Till historien hör att han varit intagen på rättspsykiatrisk avdelning 1987-2002 efter då i ett psykotiskt tillstånd berövat livet på sin far. Därefter bedömdes han som färdigbehandlad och "frisk". Vederbörande hade även vid det senaste mordet varit psykotisk. Detta för tankarna till psykvården i vårt land. Vad har hänt? Hur kan en människa tillåtas leva ute i samhället när han/hon uppenbarligen är livsfarlig för sin omgivning. Tyvärr drabbar detta ofta de närmaste i familjen på olika sätt, inte alltid så dramatiskt som den ovanstående berättelsen beskriver. Men det drabbar och tär på familjer på olika sätt. För vem har samhället egentligen ansvar? För alla innevånare torde svaret bli. Är det ens rimligt att låta en sjuk individ leva ute i samhället med risk att skada sig själv eller någon i sin omgivning? Hur många "tickande bomber" går fritt ute bland oss? Eller har vi som medmänniskor ett ansvar, att signalera när något inte står "rätt" till. Jag tror de är för mycket att begära att de med osynliga sjukdomar ska kunna beläggas med detta ansvar. Men vi vill sällan lägga oss i eller bli inblandade med risken för att drabbas av obehagliga konsekvenser. Därför blundar vi tills något händer.

Jag känner en våg av maktlöshet skölja över mig när jag betraktar detta dilemma.

Mot det okända

Min äldsta börjar närma sig vuxen ålder. Om några veckor är han myndig enligt svensk lag. Han börjar så smått lämna boet. Tittar ut och testar vingarna. Jag vet ofta inte om han kommer sova hemma eller hos vänner. På något vis har jag tagit det hela med ro. Snart ska han lämna boet. Även om han just nu bara står på farstutrappan och kikar ut mot det okända.

Som mor borde jag inte då känna en oro? Jag gör inte det, utan känner en sorts stolthet. En känsla av värme ger sig till känna. När han väl är hemma och slår sig ner bredvid mig i soffan, berättar om vad han gjort. Efter åratal av tystnad från pojkrummet där han suttit i sin sambandscentral och endast kommit ut då doften av mat spridit sig i hemmet. Vi börjar få en slags annan gemenskap, en mer vuxen. Jag älskar utveckling, att se människor växa. Därför är det en ynnest att få vara mamma.

Livet är fantastiskt!

Jantelagen

Vi styrs mångt om mycket i vårt kära land av Jante. Det är så djupt rotat att vi oftast inte ens märker av det. Den berömda svenska avundsjukan. Du ska icke tro att du är något. Den som försöker stå emot och ändock sticker upp blir snabbt nertagen på jorden. Man ska vara lagom. Inte för mycket. Men vem avgör vad som är lagom? Vad betyder egentligen ordet? Det är ett urtypiskt svenskt ord vilket inte står att finna i någon annan kultur. Skall vi till och med tillåta oss att vara stolta över vårt "lagom"? Är det kanske detta begrepp som i sekler hållt oss utanför krig och andra fasor som härjat i vår värld? Vad står detta "lagom" för egentligen?

Jag vill helst inte tro att det står för feghet. Att vi smiter undan. Gömmer oss som strutsen gömmer sitt huvud i sanden. Är det en enorm vishet med vilken vi beskyddas och skonas ifrån världens ondska? Ändå beundrar vi i smyg den som vågar dra upp sitt huvud ur sanden och höja sig över det som är lagom. Den som vågar stå upp för sin sak. De besvärliga och jobbiga. De som uttrycker det vi alla egentligen vill ha sagt. Dem dömer vi hårt sedan vi skördat frukten av deras mod. Att själv ta ställning kräver mod och innebär en risk att förlora sitt "lagom". Den ställning man då tar är att inte välja att ta ställning.

Frågan är om det är värt det?

Att känna tillit

En definition av tillit kan vara:

" Tillit är ett förtroende, en övertygelse, att man kan lita på någon eller något för den delen och att vara övertygad om någon händelse, beteende eller handling." - källa Wikipedia. Som barn är man i en beroende ställning till vuxna och känner en instinktiv och naturlig tillit till andra människor. Vuxna gör det som är rätt. Jag läste i tidningen idag om en vikarierande lärare som haft sexuellt umgänge med sina elever på en högstadieskola i landet. Detta fick mig att tänka på tillit. Vi som föräldrar har även en starkt tillit till att systemet fungerar. Att de som anställs på instutioner där barn tas om hand noggrant granskas. Tyvärr ter det sig inte vara så i ett samhälle där det råder brist på lärare. Vem som helst tas in, plockas direkt ifrån "gatan". Förmodligen gör man sig inte ens besväret att kontrollera att de ens har behörighet som lärare. Än mindre att kolla upp i brottsregistret. Våra ungdomar får ta konsekvensen och riskerar utsättas för ohyggliga handlingar som förstör deras tillit för all framtid.

Ändå förvånas vi vuxna när vi ser att barn gör sig eller andra illa, skär sig eller i värsta fall tar sitt liv i desperation. Kanske har just detta barn varit utsatt för detta jag läste i tidningen idag. Vad är det som gör att vi inte ser? Att vi inte orkar vara närvarande och verkligen se och vara lyhörda för våra ungdomar? Vi är uppslukade av karriär, måsten och alla aktiviteter vi tror att våra telningar behöver. Vi är så upptagna av att springa fortare så vi missat det som är viktigt. Vi måste stanna upp. Att vara här och nu. Vi borde alla ta lärdom av detta.

Lev i nuet, du får aldrig igen just den här stunden som är här och nu.